Uttrycket "om jag vore som du..." måste ju vara världens sämsta uttryck. Detta slog mig när jag i godan ro satt framför datorn och skrev här för några timmar sedan och sambon tittade in i arbetsrummet och mot fönstret där de sista solstrålarna sken över ett 15 grader kallt landskap och utbrast:
- Om jag vore som du så skulle jag gå ut och gå nu medan solen är uppe.
Ha! Det stämmer ju inte alls, för om han vore som jag så skulle han sitta inne och dricka te och äta upp de sista bitarna choklad i julasken och mysa över att han inte behövde gå ut. Men nu är han ju inte som jag...uppenbarligen.
Egentligen borde det ju heta "Om du vore som jag..." eller hur? För om sambon sagt, om du vore som jag så skulle du gå ut nu, kanske slå upp ett tält och njuta av vintern osv... Men nu är ju jag som jag och inte som han och han är inte som jag men i vilket fall så lyssnade jag på honom och som om jag vore som han fast som jag och så gick jag ut i den bitande kylan.
Och medan vinden skapade illröda rosor på mina kinder och luften samlades som frost i mitt hår så tänkte jag att ibland kan det vara gott att göra saker som man skulle ha gjort om man vore någon annan. Jag tog några bilder för att föreviga det fina och sen gick jag in igen. Och nu sitter jag här igen och är jag.
