Äntligen en kul OS-nyhet

Nu ska jag avslöja något som förmodligen kommer att få större delen av Sveriges befolkning att vilja rulla mig i tjära och fjädrar och hänga mig under en offentlig ceremoni på torget i Karlstad: Jag tycker att vinter-OS är offantligt tråkigt! Så. Nu var det sagt!

Sambon ser på skidor och kallar det rafflande, ursäkta men hur länge kan man hålla spänningen uppe? Ja, nu har vi första mellantiden här, efter 3 kilometer så leder ryskan med 15 sekunder och bara en timme kvar att köra... hur rafflande är det på en skala? Okey då, jag har väl lyckats uppbåda visst engagemang och till och med tyckt att det i alla fall varit lite spännande emellanåt och självklart kul att Sverige har gjort så bra ifrån sig men (och nu hör jag hur tjärtunnorna skakas om och kuddar rivs sönder) den enda gången som jag vrålat JAAAAA rakt ut var alldeles nyss...då rullade det nämligen upp en textremsa där det stod att OS avslutas i morrn.

En livskick från oväntat håll

Idag var jag och klipte mig och fick med mig något oväntat hem. Min frissa är snart 50 och har en superhärlig inställning till livet. Hon är ett levande bevis på att det finns folk som verkligen lever efter uttryck som "allting är möjligt" och du vet inte, för än du har försökt"... Just nu drömmer hon om att sadla om och göra något helt annat. Inte riktigt ännu men kanske till hösten.

- Vad ska du göra då? undrar jag.
- Det vet jag inte, säger hon med ett brett leende och avslöjar att hennes vänner och bekanta tycker att hon är fullständigt galen.
"Du kan ju inte bara sluta ett fast jobb så där!", vrålar de fyllda av oro. Men frissan bara ler och säger att det ju faktiskt är här och nu som hon lever. Och förresten, vad är det värsta som kan hända?

Jag tycker hon är supercool och kommer med uppmuntrande tillrop men inflikar lite försiktigt så där, utan att grusa hennes glädje över framtidsdrömmarna, att hon kommer att bli saknad. "Det är bra det" menar hon. Vi faller in i en diskussion om drömmar och att våga satsa på dem fullt ut, om att inte vika sig för omgivningens "Närkiska" inställning (Det går aldrig) och vad viktigt det är att våga lyssna på sig själv, även om det man hör kanske låter helt galet först...

Frissan klipper fram mina lockar och samtalet lockar fram min positiva inställning till livet. Jag åker därifrån med en ny frisyr och känslan av att livet är ett äventyr. Så tänk på det nästa gång du gnuggar in schampo i håret: Det är nu du lever och det är DU som lever. Gör det bästa av det, här och nu!

OS i arbetssökning

Satt inkommenderad för att följa en spännande OS final häromdagen och passade på att fundera lite under tiden. Vad gör en idrottsman så duktig att denne kan vinna OS? Jo, en massa träning och en inställning om att man måste misslyckas en himlans massa gånger innan man lyckas fullt ut...jag menar hur hade det gått för Charlotte Kalla om hon för två år sedan tänkt "Nej, nu är det tre tävlingar på raken som jag inte vunnit så jag kommer aldrig vinna något. Jag skiter i OS och käkar chips framför teven i stället..." Men nu gjorde hon ju tack och lov inte det. Lägg sedan till en bra coach och du har ett vinnande koncept.

Så egentligen är det inte mycket som skiljer en OS-tävlande och en arbetssökande åt. Man bör som jobbsökare mao ha samma inställning; det kommer att kräva en massa tränande i jobbsökeriets konst, alla jobb man inte får är steg på vägen och med hjälp av en bra coach kommer man snabbare i mål. Jag har hittat en superbra arbetscoach. Med hennes tips och hjälp vallar jag mina arbetsökarskidor för att vinna mitt eget "OS-guld." Och när jag väl fått mitt jobb så lovar jag att le lika brett och lyckligt som Charlotte Kalla gjorde.

Hjärta och smärta

Gissa vad jag fick av sambon på Alla Hjärtans Dag:
En spikmatta.
Hur ska man tolka det?

Tur att jag inte fick värmeljus också, då hade jag kanske trott att budskapet var
Stick och brinn. Nej då jag bara skojar :)

Skomakarns barn...

Jag läste i Allas Veckotidning i veckan om en kvinna som var medelålders och arbetslös. Hon hade gett bra råd om hur man skulle hantera sin arbetslöshet. Sådana råd som jag borde lyssna på och ta till mig. Vem var då denna kvinna? Jo det var jag. Hrm...det är inte alltid så lätt att leva som man lär ;)

Andas lugnt

Det finns flera jobb att söka som jag vill ha. En regissör tycker det vore kul att få något bra manus att sätta tänderna i. En teatergrupp söker dramatiker. Jag tränar för att bli arbetslivets Rocky. Jag har fått en arbetscoach som är superbra. Företaget har en sida med massor av bra råd som jag ska vara inne på varje dag. Ett manus jag sålt för länge sedan har blivit teater och har blivit sålt vidare men hur är det egentligen med upphovsrätten? Jag har äntligen en lista med saker att göra och plötsligt känner jag mig som han pensionären som sa " idag måste jag både hämta posten och handla, nu kör det allt ihop sig..."

Och så har jag börjat med Mindfulnes, dvs jag ska träna på att göra ingenting och bara lyssna på mina andetag och vara här och nu... Det handlar bara om tio minuter i taget men jag tycker det är jättejobbigt. Jag tycker det verkar supersunt och bra och så men vad svårt det är för nån som tror att man likt en haj kommer att dö om "man slutar simma". Men jag lyssnar på mina andetag och är här och nu och tänker "jaha nu sitter jag här och inte gör någontin jag bara andas lite..." Åååååh vad avslappnande det är att inte göra någonting..." Flås,flås,flås "Ååh, vad jag trivs här och nu....arrrrgh! Men skam den som ger sig.

Men det finns hopp i alla fall. Plötsligt händer det! som trissreklamen säger. Jag känner det på mig, snart får jag jobb...jag ska bara andas lite först :)

Working Girl eller Borta Med Vinden

Nu har jag hittat ett jobb som jag verkligen vill ha. Problemet är bara att jag har så svårt att få sådana jobb. Det är lite som när man var singel och skulle på dejt med någon som man så gärna ville bli tillsammans med, ni vet så att man bara ansträngde sig FÖR MYCKET och under hela samtalet satt och tänkte "Nu gäller det. Han bara MÅSTE vilja träffa mig igen. Jag får absolut inte säga eller göra något fel nu" och så slutade det med att man skrattade hysteriskt så man skakade åt något ganska kul som killen sa och lyckades spilla ut kaffet i knäet. Försökte reparera det hela med ett leende som blev som en grimas och avslutade med en rejäl groda och sen ringde han aldrig igen ;)
Men den där som man tyckte var en trevlig kompis, som man kunde vara sig själv med, han blev intresserad. Och man undrade - vad hände?? Så tycker jag det är med jobb ibland. Här kommer ett exempel:

FLASHBACK:

Det är vår och tjällossning. Jag är drygt 20 år och har precis avslutat mediestudier. Har sökt ett journalistjobb på en liten ort i Värmland. Jag vill
verkligen ha det här jobbet! Sitter uppklädd i kavaj och fin-skor i mammas lilla Ford som jag lånat och är jättenervös. Blir kissnödig. Svänger in på en liten lerig skogsväg och stannar på en liten mötesplats. Hoppar ur bilen. När jag sitter hukad i skogen så ser jag att bilen börjar röra sig. Sakta, som i en dröm,ser jag hur den sjunker ner i leran mellan parkeringen och skogen tills det ser ut som om den ska välta.

Jag far upp och in i bilen. Försöker köra upp på vägen men bilen bara slirar längre och längre ner i leran. Då kommer det en bil farandes. En man i 50-årsåldern vevar ner rutan. Han flinar brett.

- Där sitter du allt fast, flåsskrattar han.

Och innan jag hinner svara så åker rutan upp och mannen försvinner vägen bort. Så surrealistiskt! Det är långt innan mobiltelefonernas tid det här så vad ska jag göra? Klockan går. Jag sitter fast. Tiden för intervjun närmar sig med stormsteg och jag kan ingenting göra.

Då kommer det en ytterligare en bil. En medelålders man med stort skägg och snällt leende vevar ner rutan.
- Behöver du hjälp? (Jag nickar) Jag åker hem och hämtar traktorn.

Tio minuter senare är han tillbaka. Drar upp bilen. När han hör om intervjun så säger han att det säkert kommer att gå bra och sedan klappar han mig i ryggen, ler varmt och önskar Lycka till.

Jag kommer en kvart för sent och sedan när jag får frågan om varför jag sökt jobbet så lutar jag mig tillbaka, lägger ena benet över det andra, försöker se moget professionell ut och ska just svara när jag ser ner på min fot: Hela skon och halva benet är täckt med lera! Så jag tänker "ja du Millan det här är kört det" så jag släpper allt hopp, alla krav och bara gör intervjun för att få den gjord.

Tre veckor senare kliver jag in på samma ställe igen. Då för att göra min första dag som journalist på ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle få.

Så nu undrar jag. Vad är knepet?

Ett litet vist ord på vägen

"Det finns bara två vägar till lyckan:
antingen höja sig så mycket, att världen förefaller en ytterligt liten,
eller slå sig ner i en liten djup fåra,
där varje grässtrå i ens omgivning förefaller en som något stort.
Johan Nestroy

Att outa eller inte outa det är frågan...

När man bloggar är det svårt att veta hur mycket man ska outa - av sig själv och andra. Själv har jag valt att bjuda på små scener ur mitt liv som underdog. Problemet är att det oftast är någon mer med när det händer saker. Någon som säger eller gör något kul som jag bara måste berätta om, och nu har jag insett att jag kanske outar andra också. Hmm, så frågan är - hur lyckas man skildra tokiga situationer utan att andra känner sig utpekade? Eller förlöjligade? Det vill jag ju verkligen inte. Själv är jag väldigt löjlig och det står jag för. Fast om någon annan skrev om hur löjlig jag var så skulle jag nog bli ganska sur...

Problemet är att jag tycker det är extra kul med situationer som ska vara allvarliga men där det yttre bidrar till komik mitt i det hela. Jag kan ta ett exempel, eftersom det är 20 år sedan och jag tror att det kan anses vara preskiberat:

FLASHBACK:

Jag är på maskerad tillsammans med en dejt. Jag är häxa, med kritvitt ansikte grönfärgat hår och lång pomperipossanäsa med en enorm finne på. Min dejt är Döden. Han ser mycket skrämmande ut med kåpa, lie och allt. Festen hålls mitt i centrum.

Festen: Jag har Drakula till bordet. Han har slängkappa, huggtänder och en underbar humor. Jag skrattar så näsan nästan trillar av. Vi skålar och pratar. Till slut får Döden nog. Han greppar lien och går från festen. Jag får tag i kvasten och skyndar efter.

Centrum: Döden går med raska steg på gågatan med lien i högsta hugg. Efter kommer en häxa springandes med gungande näsa och en kvast under armen.

HÄXAN (Ropar)
Vänta, vänta! Jag är inte intresserad av Drakula, vi pratade ju bara.

Gissa om en och annan pundare och alkis trodde att de fått en snedtändning den kvällen.