Att vara som man är

Vissa dagar vill jag köpa ekonomiskt,
och inte ekologiskt
Jag vill inte göra yoga,
utan bara droga (vin)
Inte följa tips på hur man förlorar 35 kilo,
genom att undvika allt som kommer från en silo
Inte ringa in och betala,
till någon välgörenhetsgala
bara äta massor av choklad
och vara fet och glad
och just så är det idag.

Trevlig helg!

Nästan

Läste i morse i lokalblaskan att popstjärnan Lars Winnerbäck ses som nästan Gud av sina fans. Satt och funderade över uttrycket. Nästan som Gud. Hur uppfattar man det? Nästan. Det finns en del nästan som inte känns helt klockrena, som när man åker förbi Åmål och ser skylten där de stolt proklamerar:

"Åmål - världens näst bästa stad" Hmm.

I våras var jag med och tävlade om att vinna ett årskort på Värmlandstrafik. En dag ringde det. När jag svarade hade jag en mycket glad kvinna i luren som berättade att hon ringde från Värmlandstrafik.

- Grattis, sa hon...(jag blev förväntansfull)Du har vunnit...(Nu nästan hoppade jag av glädje)...andra pris i tävlingen (och där satte jag mig tungt på en stol).

Visst, ett månadskort är inte heller att förakta men känslan av att inte riktigt nå ända fram var den som dröjde kvar när jag la på luren.

Så frågan är;

Är nästan inte alls bra?

Är det verkligen så att man måste vara bäst, verkligen vara Gud för sina fans och vinna förstapris för att känna att man lever livet fullt ut? Eller kanske det är så att det beror på vad man väljer att fokusera på...

Sådant funderade jag på i morse. Sedan kom jag att tänka på gårdagen:

Hade haft en urstressig dag och var rätt grinig. Kom hem till ett fint hem, en omtänksam sambo och for sedan vidare till mina underbara vänner för en fika. Vi pratade och skrattade och det var bara så härligt.

När jag åkte hem den kvällen så tänkte jag

"Just nu är mitt liv nästan helt perfekt.

Jag log och värmen spred sig inombords.

Kaj Pollak och en säl-synt insikt

I går morse segade jag mig upp, toktrött, och satte mig på 06.16-tåget. "Nu ska här laddas flextid", tänkte jag glatt. Anledningen var att jag, Mr F (sambon) och Lilla E (sambons yngsta) skulle till stadens nya badhus med huvudattraktion, den 95 meter långa vattenrutschkanan.

Men jag fick omvärdera uttrycket "det går som på räls". 30 minuter senare satt jag fortfarande på ett stillastående tåg. Ett godståg hade fått stopp och stod nu på rälsen och blockerade vägen. Nu vart jag grinig värre. Försökte se livet och tillvaron som Kaj Pollak säger att man ska, dvs vända det hela till en fördel. Välja hur jag skulle reagera och tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften. Tillslut rullade tåget och jag kom fram, en dryg halvtimme senare.

På eftermiddagen när jag skulle avsluta jobbet för att hinna med Mr F och Lilla E, så körde det ihop sig rejält på jobbet. En sak jag lagt på hemsidan, blev helt galen. När jag skulle ändra på det så låste sig allt. Mr F och Lilla E väntade tålmodigt. Så jag försökte tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften...

Tillslut ordnade det sig och vi hamnade på badhuset. Tokåkte vattenrutschkana med lilla E. Plötsligt förvandlades den förhatliga övervikten, som jag svurit över så länge nu, till en enorm tillgång. Jag for som en projektil genom banan, kände mig som en säl.
- Du är som en racerbil Camilla, sa Lilla E glatt.
Och jag insåg att om man tittar riktigt noga så finns det nog en fördel bakom många av sakerna i livet som man svär och pustar över. Så där stod jag, genomblöt och lycklig och plötsligt ville jag krama om Kaj Pollak.

Sociala medium och stress

Härom dagen satt jag på ett alternativt café och åt lunch alldeles själv. Caféet låg precis vid en gångväg där det passerade mycket folk och vid bordet intill satt ett gäng ungdomar och pratade med varandra. Jag ville verkligen inte sitta där och bara och stirra ut i intet själv. Det kändes misslyckat, rent socialt, men det skulle kännas fel att messa eller prata i mobilen... Så jag stegade iväg och hämtade en lånetidning, en mycket spännande sak med målgrupp personer med specialintresse övernaturligt.

Blädder, blädder... "Vad ska jag läsa?",undrade jag efter att ha bläddrat förbi leviterande män och hemsökta hus. Tillslut hittade jag en frågespalt. Det handlade om drömmar. "Ja men sånt är ju lite intressant",tänkte jag. Det visade sig att det var någon som brukade få besök i drömmarna av en nära släkting,som gått bort för många år sedan. Problemet var bara att släktingen verkade så avstängd, nästan lite irriterad faktiskt,och nu undrade drömmaren vad detta berodde på. Frågan ställdes till ett medium.

Jo, förstår du, svarade mediumet. Det beror på att han blir irriterad, för att du kallar på honom så ofta. Han blir stressad av det. Han orkar inte dyka upp så fort du vill ha kontakt, det stör honom i sitt arbete. Det är en väldigt hektisk tid för honom just nu. Du förstår, han förbereder sig för att återfödas...

"Undrar om de har Losec i himlen?",tänkte jag medan jag smälte maten tillsammans med faktumet att vissa menar att stressen fortsätter även på andra sidan.