Min micro-tågluff

Som en Hommage till vårt tidstypiska leverne, där allt ska avverkas snabbt och effektivt, genomförde jag imorse en ofrivillig micro-tågluffning. Var lite sen i morse och satsade på att hinna med 7.50 tåget. När jag kom fram fanns inget tåg i sikte så jag slog mig ner på en bänk och började läsa i Stina Lundberg-Dabrowskis suveräna bok ”Stinas möten” som handlar om alla intressanta människor hon möt. Jag läste och tåget dröjde. Ser hur ett tåg från en annan plattform susar förbi men mitt tåg kommer inte.

Tillslut strax före åtta kommer det. Jag hoppar på och sjunker ner i ett av alla lediga säten. Så åker vi i full fart i fem minuter till första hållplatsen, alla passagerare går av. Ja det vill säga de fem som åkt förutom mig. Sen kommer konduktören fram

KONDUKTÖREN
Ska inte du gå av här, det är slutstationen?

MILLAN
Men jag ska ju till Kristinehamn

KONDUKTÖREN
Oj, då har du hamnat fel.
Mej du får åka med oss tillbaka och
Ta ett nytt tåg.

Lokföraren ropar glatt ifrån hytten.

LOKFÖRAREN
Då får du lite sightseing då…och så hinner du vakna till
Innan du kommer till jobbet.

Konduktören kollar tider med mig och det går ett tåg till stockholm tjugo över åtta från Karlstad. Det kan jag ta. Sen på vägen tillbaka pratar vi tre och har jättetrevligt. Konduktören har också tagit fel tåg en gång och berättar en jätterolig historia om detta. Vi skrattar gott. När vi närmar oss Karlstad säger chauffören glatt att vi fått en perrong att lägga till vid. Han ropar glatt:

CHAUFFÖREN
Ska jag släppa av dig utanför Pressbyrån?

MILLAN
Ja tack snälla.

KONDUKTÖREN
Ja nu hade vi tur annars brukar vi få stanna ute på bangården. Jag brukar få springa över spåren och hoppa mellan tågen.

Då tittar jag ner på mina skor med klackar och tackar för att vi slapp det. Vi skiljs åt och önskar alla varandra en trevlig helg. Vi ses, ropar konduktören och jag tänker glatt att man minsann inte behöver heta Stina Dabrowski för att ha roliga möten. Trevlig helg!

Vad är vad?

I natt drömde jag att jag försov mig och missade tåget. I morse så försov jag mig och missade tåget! Nu undrar jag bara:

Var det en sanndröm eller självuppfyllande profetia?

Aldrig ska man sluta förvånas

Det här pendlandet är riktigt spännande måste jag säga! Igår såg jag något jag aldrig sett förut:

- Ett barn i koppel.

Jo, det är sant! jag trodde först att jag såg fel. "Det där ser ju ut som ett koppel", tänkte jag men insåg att det måste vara någon sorts sele eller nåt. Men när jag skulle gå förbi barnet, som stod och gungade i gången, så vände sig mannen som satt på ena sidan gången till kvinnan på andra sidan och sa:

MANNEN
Margareta, dra i kopplet.

Varpå kvinnan drog till sig barnet som om det var en hund.

Nu undrar jag bara...VARFÖR?
Det drar ju igång fantasin måste jag säga. Bits det? Kanske är det agressivt mot andra barn? Har de svarta påsar, så de kan plocka upp efter det när de är ute och rastar det?

Att outa eller inte outa del 2

Här sitter jag och inser att jag är hopplöst medelålders. Det mest spännande i mitt liv verkar just nu vara att jag fått till en helt suverän Porterstek med grym sås. Man kanske skulle ha tagit kort på den;)

Nästa tydliga bevis är att jag FÖRFÄRAS över att helt oprovocerat får ta del av andras mest innersta.Vad har hänt nu då? Undrar du kanske, jo jag åkte tåg hem från jobbet och fick höra om någon som gjorde så mycket mer spännande saker än Porterstekar på sin fritid om man säger så....


FLASCHBACK:
Jag står på tåget i en trång gång mellan 300 påskfirare på väg någonstans med prylar över högt och lågt. Själv ska jag stiga av tåget efter en lång dag som avslutats med ett tretimmarsmöte utan någon egentlig paus. Jag är trött, jag vill av och då börjar det;

Det är kö ut till dörren och jag ställer mig fint på rad mellan väskor, hundar, kaniner och en och annan höna...(bildligt talat). Tåget kränger så jag måste hålla i mig för att inte falla handlöst i knäet på en lätt överviktig snarkande man i 50-årsåldern som hänger ut i gången lätt dreglandes och med ena mp3 hörluren dinglandes i luften. "Undrar vad han lyssnat på, avslappningsband kanske?" tänker jag och avbryts av mina tankar av att tjejen på andra sidan gången, runt 20, söt och med pigg uppsyn, får ett telefonsamtal. Säkert från sin bästa kompis. Tåget bromsar in, vi tjugo på kö står tysta. Tjejenpladdrar på högt och tydligt på om någon som heter Alex och även om hon inte lagat porterstek så har det uppenbarligen gått hett till och man får höra allt om vad de gjort, när de gjorde det och hur det kändes. Lika detaljerat som receptet på min porterstek....och så fortsätter hon:

TJEJEN
Å det kändes sååå bra men nu är jag
jätterädd att jag typ ska bli sårad och
sen så ringde Kalle och bara
yla i luren å sa att han hade hört va
vi gjort och vad strulig jag va
och ja bara "men tack
då Kalle för att du äntligen hör
av dig" det är väl typ hundra år sen
sist å vaddårå ärru besk för att vi strula eller?
(Lyssnar)
Mm..mm...ja men eller hur?!
Och hur hadde han fått reda på det
med Alex då? Jag berättar inte sånt för nån.
Det är ju typ mellan mig och Alex, ingen annan har
väl med det å göra! Hålla på
och outa mig så där...

Tåget stannade med ett skärande ljud och jag skyndade mig ut i friheten. "Vad är det med folk egentligen? Har dom inga privatliv?!" tänker jag surt.

Sen slår det mig
Skoningslöst

Ska jag jag säga
jag som bloggar

/Ridå!