Nu gäller det!

I går var jag på en underbart bra föreläsning, som handlade om det goda värdskapet. Föreläsaren Janne Gunnarsson var en vitamininjektion. Under sitt föredrag berättade han bland annat om två möten med människor som verkligen gjort intryck på honom. Människor som sagt storslagna saker. Det ena mötet skedde i en taxi. Det andra i en buss.

Efter föreläsningen skulle Janne skjutsas ner till tågstationen. Jag fick åka med i bilen. Min hjärna började gå på högvarv - stora livsavgörande möten - buss, taxi, personbil?

Nu gäller det,tänkte jag. Nu har jag möjlighet att säga något insiktsfullt och tänkvärt. Något som dröjer kvar i Jannes sinne i åratal framöver, som kommer att dyka upp på föreläsningar i framtiden. Kanske det till och med tonar fram som ett tänkvärt citat på hans powerpoint...

Nu gäller det! Jag svalde djupt, drog efter andan och sa det enda jag kunde komma på:

Ingenting

Så där satt jag tyst och bara log, lite gåtfullt, som en modern Mona Lisa i baksätet på en kommunbil.

Martyrpoäng?

I torsdags var jag på jobbet strax efter sju på morgonen. Hade tänkt åka hem strax efter fyra men så inträffade en rad saker som gjorde att jag var tvungen att bevaka vårt kommunfullmäktige. Just denna gång var det en stor och svårlöst fråga som det skulle beslutas om, så det hela slutade med att jag inte kunde åka hem för än 23.30 på natten, pust.

I helgen satt jag på en 30-årsfest och var tvungen att beklaga mig lite över min mastodontarbetsdag. Detta gjorde jag för en regissör som förstod precis hur jobbigt det var. Hon hade nämligen jobbat åtskillliga 16 timmarsdagar på sistone. Typiskt ;) Det blev inga Martyrpoäng den här gången heller....

Vägen är mödan värd

"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd."
Karin Boye

Varje morgon stressar jag till tåget.
Sedan stressar jag till flexen, så jag inte missar för mycket flextid.
På jobbet springer jag som en gnu mellan uppgifterna.
Sedan stressar jag till tåget hem.

För det mesta är det jobbigt, men ibland kan man göra en sport av det hela. Som i morse när jag och en kollega tog sällskap från tåget. Vi kom till en park där man kan välja mellan att gå på promenaden (där alla går på led) eller genom parken.

- Varför går du inte genom parken? Det går mycket fortare, sa jag.
- Nej, det här är en snabbare väg, svarade han.
- Nej, propsade jag.
- Okey, men gå den du då så går jag här, så tävlar vi, utmanade han.

Jag kilade iväg i full fart. Kollegan ropade efter mig:
- Nu går du inte snabbare än du brukar!
Hela karavanen av folk vände sig om mot mig.
-Nej då, flinade jag och la in femmans växel.

Sedan promenerade vi mycket raskt och höll viss koll på varandra. När jag hamnade framför honom var jag lite ögontjänare och gick lite långsammare, när han passerade så pinnade jag på av bara f**

Så vad hände då? Jo, vi möttes samtidigt framför ytterdörren.

- Vad var det jag sa, sa kollegan, den här vägen är snabbare.

Som en nål i en höstack

Idag gick jag ut och köpte hämtmat. En riktigt god paj blev det.
Satt och tuggade behagfullt när jag fick något hårt mellan tänderna. Det kändes som ett ben, men jag hade ju tagit spenat- och ostpaj. Det här ju stämde inte...

Jag tog ut objektet ur munnen och döm om min förvåning när det visade sig vara en nål!!!

Jag satt chockad och tittade på den böjda nålen. Men sedan tänkte jag att det går ju att se det hela från den ljusa sidan. Det var en knappnål och jag hade tagit ovanligt små tuggor.

Jag gick och klagade och fick pengarna tillbaka. Den chockade mannen lovade att genast meddela köket och bad tusen gånger om ursäkt.

Sitter här och undrar, hur stora är oddsen egentligen? Säkert lika svårt som att hitta en nål i en höstack. Kanske dags att köpa en trisslott...