En vanlig lördagsmorgon

Klockan är halv tio en lördagsmorgon. Vi ska precis börja äta frukost.
Sambon har lärarrösten på och föreläser för Lilla E (12).Jag är trött och blodsockergrinig och vill ha mitt te innan hjärnan börjar fungerar.

SAMBON
Jo ser du och sen har vi Schengenavtalet, det tecknades...

JAG
Men måste du prata om sånt där innan vi fått i oss frukost?

LILLA E
Men Camilla jag frågade ju faktiskt pappa och jag tycker det här är jätteintressant!

JAG
Okey

Sen slog jag diskret upp seriesidan i tidningen och med sambons malande om gränsavtalet i bakgrunden engagerade jag mig i en hund som tappat bort sin bräda. Så kan det gå.

Vintertrötthet

Det är måndag kväll. Jag är på yoga. Rummet är mörkt, det doftar kanel och någon annan god krydda från yogiteet som några druckit innan vi börjar. På bordet framför oss står tända ljus och fladdrar rogivande.

Ute yr snön. Härinne är det varmt och mysigt. Jag har en filt över benen och sitter bekvämt på en yogamatta. Läraren går igenom olika delar i yogan och skriver på tavlan;

Yamas

Niyamas

och ögonlocken blir tunga, så tunga... Vad blir nästa ord tro?
Om jag får bestämma så...

...Pyjamas.

Mjukisarg

I morse vaknade jag på fel sida, som man säger. Var så ohyggligt arg på hela världen. Filpaketet slant, flingorna var fula och varenda hemsk nyhet i tidningen tog jag personligt.

Tänkte att det var bäst att powerwalka ner till stationen. Så jag drog på mig kläderna och letade ferbrilt efter min svarta Nike-mössa som jag brukar dra ner över öronen när jag cyklar och går snabbt. Men den var borta. Förståss!

Så jag tog min vita, ulliga kaninliknande mössa och till detta ett par lika vita och ulliga vantar. Så klev jag ner mot city och centralstationen, snabbt guppandes likt en mycket ilsken kanin med hängande öron. Ilskan drev på mig, men desto närmare jag kom staden, desto fler människor mötte jag - och de log alla brett mot mig.

Så där gick jag och kunde inte annat än att le tillbaka. Värmen spred sin inombords och det var bara att konstatera;
- Det går inte att vara arg i en ullig mjukismössa. Det bara är så!

Härliga värmlänningar

Det är onsdag kväll och jag står på perrongen och huttrar. Tåget är sent. Ingen information. Vi har stått i en kvart och väntat. Det är snålblåst och perrongen glittrar av frost i skenet från en gatlykta. Då rullar tåget in.

Kliver på, frusen och grinig, sätter mig och börjar bläddra i lite arbetsmaterial. Tåget rullar och det sprakar till i högtalarna. En mycket varm och värmländsk mansröst ljuder;

MANNEN
Ja välkomne hit tillslut då. Jag får ursäkta för allt krôngel. Tyvärr blir det lite mer då, för vi måste snart stanne för ett tågmôte. Är de nôn som ska till Väse så får ni komme fram hit, fôr di säger att vi inte får nån plattfôrm att stanne ve, men kom bare fram hit så får vi lôset. Sen ska vi dra igång kaffekokern, så ni ska få lite kaffe...men jag måste kôre också...men i Väse ska det nog ordne sig!

Jag log hela vägen in till Karlstad.

43 nästan 12

Häromdagen skulle jag göra ett reportage på en fritidsgård. Det var sol och vit gnistrande snö och jag promenerade till fritidsgården iklädd min nya fluffiga vita mössa. Ni vet en sån där som de vackra kvinnorna har i modereportage eller kanske i den 80-talsromantiska musikvideon Last Christmas, de som ser så oerhört söta och tjejiga ut (kvinnorna alltså). Min mössa är underbart fluffig och alldeles mjuk, som en angorakanin ungefär, och varm. Det är som att gå omkring i en härlig filt.

Det är bara det att den syns på typ 100 meters håll, och att det mer ser ut som om jag har en överkörd angorakanin på huvudet än att jag påminner om de snygga fotomodellerna. Jag köpte den när sambon var i Kina och såg framför mig hur han skulle se på mig med beundrande blick och hur vi skulle springa hand i hand över snötäckta berg sjungandes The hiiiiiills are alive, with the soooound of muuuusic" eller kanske inte... Fast jag trodde nog det skulle bli lite mer Last Christmas romantik i luften än ett "Jaha, oj då" när jag visade mössan. Det lite sneda, outgrundliga Mona-Lisa-leendet som svar på frågan "Visst var den fin?" gjorde väl inte saken bättre.

Efter några "Vilken fin mössa du har" sagt med ett brett leende av kollegor började jag bli lite misstänksam. Som gammal manusförfattare är man ju extra känslig för undertexter och de där leendena såg lite väl breda ut.

Nåja, tillbaka till Fritidsgården; Jag var alltså på väg dit, gick och mös i min mössa när jag mötte fem brötiga 12-åringar på gångvägen. De stod och knuffade på varandra och brölade 12-årspipigt. De fick syn på mig, flinade, fortsatte knuffa varandra och närmade sig mig med ett kroppspråk som visade att de tänkte knuffa på mig också.
- Heeeej, ropade en av killarna högt. De andra brölfnissade.
- Hej,hej, sa jag och passerade.
De närmade sig skrattande och jag fick nästan knö mig förbi dem. Hörde hur en av dem följde efter mig och gjorde ljud som skulle föreställa mina lufsiga steg. Sedan skrek han efter mig:
-Vilken fin mössa du har!
De andra skrattade högt.
- Tycker du, tack, svarade jag och la till på värsta tolvårsnivån- nästan lika fin som din!
Killen vart lite ställd och svarade lite lätt desperat:
- Näe min är mycke cooolare!
Jag gick vidare med ryggen rak. Skitungen hade fått svar på tal, men själv var jag åter tolv igen och stoltheten för min mössa var som bortblåst. Dagen efter började det att regna. Det var nästan så att jag blev lite lättad. Man blir aldrig äldre än man gör sig, heter det ju, men hur gör man för att göra sig äldre än 12? Det skulle jag gärna vilja veta.

Terror på Göteborgsstreeet

Del 1

Det är fredag kväll och jag sitter på ett tåg mot Göteborg, tittar ut genom fönstret och filosoferar. Jag och en kompis från manuslinjen ska ha en lugn helg i Göteborg. Vi ska bo på hotell med relaxadelning. Nu ska här slappnas av!

Framför mig sitter tre värmländska par i 50-årsåldern. De pratar och skrattar. Plösligt ropar en av männen till och följande dialog utspelar sig:

INT. TÅGKUPE - KVÄLL

VÄRMLANDSMAN 1
Åh jävlars! Dom har bombhotat hela Göteborg.

DE ANDRA (I mun på varandra)
Va?!

VÄRMLANDSMAN 1
Jo, nån ska spränga hela Göteborgs innerstad i morrn!

VÄRMLANDSMAN 2
Va närdå?

VÄRMLANDSMAN 1
Dom vet inte, nån gång under dan i morrn. Största hotet är mot Nordstan.

VÄRMLANDSKVINNA 1
Då går vi allt ut å äter i kväll....

Alla skrattar

VÄRMLANDSMAN 2
Ja och ställer klöcka tidigt så vi hinner hinner äte frukost innan det smäller!

Alla gapskrattar

Visst är det underbart med den värmländska " det ordner sig alltid...-"mentaliteten. (...och gör det inte det så kvetter det) Men jag tycker det känns så där. Hotellet vi ska bo på ligger i Nordstan. Det var den vilan.


Del 2

Lördag: Nyheterna säger att de har tagit ett antal misstänkta för att ha planerat ett terrorbrott. Det talas om en lastbil full av sprängämnen. "Vad skönt då kan ni slappna av" säger min far när vi pratas vid i telefon. Men hallå, när två manusförfattare med alldeles för aktiva manushjärnor slår sina kloka(?)huvuden ihop så är avslappning inte det första som uppstår.

Vi kommer på alltifrån scener där bomber redan riggats innan de misstänkta blev tagna, till att någon ytterligare inblandad kör lastbilen (fulladdad med sprängämnen) rakt in i köpcentret via infarten till vårt hotell. Och vad är det egentligen som säger att de inte lika gärna kan utföra attentatet i morgon? Terrorister har väl inte söndagsstängt heller?

Nåja, vi skrattar åt oss själva och går ut på stan för vår Göteborgsdag.
Vi shoppar, fikar och träffar min barndomskompis med familj och har jättetrevligt. Hotet försvinner bort i ångorna av kaffe och gott sällskap.

När vi närmar oss hotellet ser vi fyra polispiketer parkerade utanför pressbyrån, mellan vårt hotell och centralstationen. Lite längre bort står ett danskt teveteam (Dansk Radio) med kameror och paraboler riktade mot Nordstan och vårt hotell.

Vi går fram och pratar med reporten som står därute och huttrar. Han menar att när de ändå kört tre och en halv timme från Köptenhamn för att bevaka terrorhotet så kan de ju stå ett tag och vänta...(på vad då?!) Han tycker inte vi ska vara så oroliga även om vi bor där vi bor. Fast hur lugnande känns det när de står där, riggade för att vara först på plats när det smäller?

Vi lunkar in på hotellrummet och byter om, sen går vi på bio. När vi kommer tillbaka är teveteamet borta. En stund senare slår klockan tolv.Men vi blir inga Ask-ungar :)

Det blev en mysig helg trots allt. Fast relaxavdelningen lät vi bli.