Skål

I kväll har jag stått på en brygga på västkusten med 76 andra och skålat. Aplåderat till tal och klippande av ett band - precis när båten från Strömstad la till. Skål! ropade alla 76 personer och höjde glasen mot himlen och en stackars vilsen norsk som kom nerför landgången dragandes på en stor resväska. "Vad är det som händer?"sa han och det kan man ju undra. Jo vi invigde vår nya brygga, som vi alla på den här sidan av ön själva bekostat. Kommunen ville inte. Så då gjorde vi det själva. Det blev rena coctailpartyt här i blåsten. Alla pratade med varandra och glädjen var stor - en mörk kväll i oktober, när hösten var som mörkas, vaknade något - en känsla av att allting är möjligt!

Vilken fars!

För ett tag sedan fick jag ett extrajobb på några timmar. En recension av en fars. Det var i samma veva som jag hotades med avstängning första gången av a-kassan. Då för att jag ville signera min bok en lördag. Det i sig kändes som en fars. Jag var dessutom väldigt orolig över hur jag skulle överleva rent ekonomiskt om kassan stängde av mig och det bidrog till en viss svärta i komiken. När redaktören för tidningen berättade vad farsen jag skulle få recensera hette så kunde jag inget annat än att skratta - Pengarna eller livet hette den. Jag berättade för tidningen att jag var arbetslös och inte hade eget företag men det var inga problem, de anställde mig för dessa timmar.

Jobbet tog 3 timmar. Jag redovisade detta snällt. A-kassan ville då ha ett intyg på att jag varit anställd. Jag ringde min kontakt (10 min) men det var hans chef som var den som skulle skriva intyg så jag ringde honom och förklarade situationen och han lovade fixa detta ( 20 min) men sedan gick det några dagar och jag fick ringa och påminna, fick inte tag i honom (5 minuters jagande) lämnade meddelande, han ringde upp och vi pratade (10min). Han lovade att fixa intyget snabbt. Jag kunde cykla bort och hämta intyget senare samma dag (cykeltur 40 min). Jag skickade intyget.

Tre dagar senare kom det ett brev från a-kassan, intyget var ofullständigt, det krävdes ett arbetsgivarintyg som skulle skrivas ut från nätet samt ett tydligare skrivet brev om att jag var anställd dessa timmar och inget annat (20 minuter för att läsa om och om igen för att förstå byråkratsvenskan och vad som krävdes). I brevet meddelades det att det kommer att ta minst tre veckor innan jag får besked om jag får fortsatt a-kassa. Så jag mejlade chefen på tidningen med den invecklade förklaringen (15 minuter) och ringde för säkerhets skull men han var tillfälligt ute (5 minuters jagande). Senare på eftermiddagen ringde kontakten upp och lovade fixa detta (5min) en kvinna på löner ska redovisa allting tydligt och klart för kassan så att de ser att jag verkligen varit anställd. Chefen lovade att jag ska få intygen av lönekvinnan så snart som möjligt. Så nu väntar jag på att höra från henne. För närvarande är tiden för jakten på intyg till a-kassan uppe i 2 timmar och 5 minuter. To be continued...

Kortvarig hypomani

Jaha, nu inser jag att jag var ute och cyklade på mer än ett sätt igår. Mitt anfall av hypomani (=sjuklig glädje över att tillvaron känns bra) höll i alla fall i sig i nästan ett dygn. I morse när jag läste lokaltidningen så fick jag mina bullar varma av en gammal politiker som tyckte om det mesta. Jag blev lika besk som teet jag drack och kastade mig upp från bordet och attakerade datorn för ett svar på inlägget. Har skickat det till tidningen och får se om det kommer in. Så här blev det i alla fall:

Svar på diverse beröm och klander. Krönika i nwt 24/10

Jag läste Gullan Lindblads inlägg ”Diverse beröm och klander” i nwt i lördags morse (24/10) och höll på att sätta frukostfrallan i halsen. Gullan tycker och tänker om det mesta i inlägget och när det kommer till arbetssökande så skriver hon att ”det är inte utan att man blir lite beklämd ibland” och det kan man ju hålla med om. Fast vi blir beklämda av olika orsaker. I Gullans fall så var det en tv-intervju hon sett där arbetslösa intervjuades om huruvida de kan tänka sig att flytta till annan ort vid arbetslös. En medelålders kvinna svarade då ”Nej, jag trivs i Sundsvall.” Då undrade Gullan: Men vem ska försörja henne som har ”Jä flött int-mentaliteten”kvar?” Du och jag genom Mona Sahlins höjda skatter? Därefter refererar hon till en opinionsundersökning bland 3000 personer som visar på att det är drygt 72 procent av ungdomarna som kan tänka sig att flytta medan det endast är 35 procent bland de i medelåldern som vill flytta på sig. Själv är jag en arbetslös 42 åring och hör m.a.o. till den senare kategorin. Gullan undrar då: ”Har vi inte kommit längre i insikt om att vi har ett eget ansvar för att ta ett jobb där det finns? ” Då måste jag fråga Gullan: ”Har du inte kommit längre i insikt om att det är stor skillnad i hur livet ser ut för ungdomar och för de som är medelålders? Som ung så har man oftast inte mycket som binder en och man kan flytta utan att andra påverkas. Man behöver inte rycka upp familjen från dagis, skolor och jobb för att flytta på sig. Dessutom så kommer jag ihåg från min glada ungdom att det låg en status i att flytta på sig. Jag vågar till och med påstå att många såg ner på dem som valde att stanna kvar på hemorten. Jag är också en medelålders kvinna som inte gärna vill flytta om jag inte måste. Jag vill heller inte leva på staten eller sitta med armarna i kors, så jag söker jobb på annan ort trots att en sådan lösning skulle påverka min familjesituation (=sambo, barn) mycket negativt. Därför lägger jag mycket energi på att försöka skapa mig ett jobb på hemmaplan, men jag blir hela tiden stoppad. Dagens arbetsmarknadspolitik gör det i det närmaste omöjligt för mig att lyckas med detta. Det är beklämmande om något. Vi som är arbetslösa får inte arbeta timvis hur som helst. Reglerna är mycket strikta – man får arbeta högst 75 dagar deltid och a-kassan måste godkänna arbetsgivarna. Jag har flera exempel där människor haft timanställningar som de måste säga upp för att de 75 dagarna tagit slut. En kvinna var på väg att få in en fot som lärare. Hon hade deltid och var lovad att dessa timmar skulle bli fler på sikt, då skulle hon förmodligen ha kunnat försörja sig på detta. Hon fick tacka nej för att hennes 75 dagar var slut. Vi får heller inte vara för kreativa eller använda oss av för mycket entreprenörsanda när vi söker jobb för då ses vi som egna företagare och åker ur a-kassan. Och glöm att studera på helgerna för att bli mer attraktiv för arbetsmarknaden för då åker du ur a-kassan i ett vips... Listan kan göras hur lång som helst men jag tror budskapet går fram. Vi är människor med känslor, idéer och tankar. Vi har liv som vi vill bestämma över själva och jag tror de flesta av oss faktiskt vill ta ansvar för att försörja oss själva och se till att vi inte lever på staten. Gullan, läs min bok ”Kvinnan som kunde tala med grodor” så får du se hur det är att vara arbetslös. Och du, den är skriven med humor - för om man inte kan skratta åt tillvaron som arbetslös så överlever man inte!

Camilla Eriksson, medelålders och kreativ

Underbar humor Stjärnfåle

Jag har fått några kommentarer från Stjärnfåle som är så fyndiga och träffsäkra. Nu undrar jag: Har du Stjärnfåle någon egen blogg som man kan titta på? Du verkar kul och insiktsfull och jag och andra med mig skulle gärna läsa mer.

If you löv somebody...

...set them free! Kanske Sting hade sjungit om han varit trädgårdsmästare. Ehrm, ja så torr humor har jag. Som det inte vore illa nog med alla andra tillkortakommanden... Men strunt i det. I morse när jag satt och stirrade ut genom fönstret på hösten därutanför så föll blicken på ett vissnande löv...inne på vår avokadoplanta. Det var så häftigt, så fullt av liv trots att det borde vara dött. Precis som det kan vara med oss arbetslösa :) Det ser dött ut på ytan men därinnanför växer det fram alternativa vägar, sakta, sakta och tillslut så... näe nu tror ni väl jag har rökt på eller något. Detta dementeras kraftigt! Det är bara en kombination av den estetiska glädje jag kände när jag såg på det vackra lövet, samtal med vänner som har varit eller ska på dejt och är så glada och förväntningsfulla, en knippa visdomsord från någon som skrev att allting tar slut men att slutet också är en början på något nytt och att jag var ute och cyklade (och då menar jag på riktigt) och löven föll likt stora snöflingor mot marken och där for jag rakt igenom. Omkring mig föll färglika löv, stilla, ljudlöst. Det var magiskt och jag blev poetisk glad och töntigt ordvitsande. Men framför allt så fick jag hopp om (arbets) livet. För när löven faller så är det slutet på något, men det är också början på något nytt...

Nu förstår jag att jag är sjuk...

Jag visste väl att det var något allvarligt fel på mig. Jag menar här går jag omkring och mår rätt bra trots att jag är arbetslös och a-kassan håller på att jaga livet ur mig (Se inlägg nedan). Jag har till och med ett slags spirande hopp om att det kommer att ordna sig tillslut med jobb och annat. Dessutom är jag både energifylld och energisk. Rätt idérik också. Men så läste jag i morse om en undersökning som socialstyrelsen gjort. Den visar på att om man är extra glad och energisk och effektiv med en uttalad känsla av välbefinnande och lust så kan man vara sjuk. De har till och med satt namn på sjukdomstillståndet - Hypomani. Så här beskriver de sjukdomstillståndet:

"Hypomani är en störning som karaktäriseras av en bestående lätt förhöjd grundstämning, ökad energi och ökad aktivitet. Patienten har oftast en uttalad känsla av välbefinnande och av fysisk och mental effektivitet."

Nu förstår jag att jag är sjuk. Så tack kära a-kassan för att ni försöker bota mig!

Hotet från avgrunden

A-kassan jagar livet ur mig just nu med hot om avstängning; de senaste veckorna har de meddelat att jag blir avstängd om jag signerar min bok, om jag eventuellt inte betalar en avgift som jag som arbetslös inte ska betala(Ska lägga in den krångliga texten här så ni förstår dilemmat) och nu senast om jag jobbat några timmar "på fel vis" så ryker a-kassan också. Anledningen är att jag jobbat extra och skrivit i detta men jag måste ha intyg på att jag är deltidsanställd hos företaget för att över huvud taget få jobba. Annars Gott Folk hotar avstängning igen. Man ska tydligen inte försöka vara aktiv på något vis....

Mixed feelings

I dag hade jag ett jobbigt telefonsamtal. Det var från en arbetsplats på "andra sidan" Sverige, som jag sökt "under pistolhot från af" (anvisning). Jag var en av 89 sökande och nu ville de prata med ett gäng som verkade lite extra intressanta, så det gjordes en kort telefonintervju (5 min). Hela tiden vi pratade så gick hjärnan på högvarv med tankar som: Jag får inte tacka nej för då blir jag avstängd och om jag har sån "tur" att jag får det så måste jag flytta och vad är jag då för en otacksam hemsk människa som bara inte JUBLAR när jag nu kommer så här nära. Jag har ju faktiskt stått i pressen med mungiporna nere i knäveckshöjd och ryat JAG VILL JU BARA HA ETT JOBB! Sett ut som om hela min familj utplånats i en tragisk olycka på bilderna och orerat om hur alla dessa bestämmelser hindrat mig från att skaffa mig ett jobb...och här kommer en möjlighet: Att det är ett jobb lika långt bort från drömjobbet som min tillvaro från sambo och vänner skulle bli, det får jag ju bara strunta i...eller hur? Jag ska ju faktiskt vara tacksam, att det är någon som eventuellt skulle vilja ha mig. Jag vet. Alla dessa tankar som for runt i mitt huvud, samt min lite flummiga framtoning (Har fortfarande ont i huvudet efter olyckan)gjorde att jag inte gjorde allt för bra ifrån mig tror jag. Så här sitter jag nu och väntar på svaret som kommer om en till två veckor och konstaterar det ju inte är helt olikt ett aidstest det här - blir svaret negativt så är det positivt men blir det positivt så...

Signering med Bodström

I natt drömde jag att jag och Thomas Bodström satt och signerade våra böcker vid samma bord. Sen vaknade jag med ett ryck. Tänk om a-kassan stänger av mig nu! Jag menar jag är ju faktiskt arbetssökande 24 timmar om dygnet...

En olycka kommer sällan ensam...

Min nyfikenhet har ännu en gång sett till att jag skadat mig. Så nysydd i hakan och med fläskläpp går jag numera går omkring som en blandning av Scarlet Johansen (läpparna) och en jultomte. Ja men okey då, till 99 procent som en jultomte.

Cyklade i full fart hem häromkvällen när telefonen pep till och jag blev så nyfiken att jag tog upp den och kollade. Mitt nöt! For precis då ut över en mindre väg, som var tom konstaterade jag över mobilen, men sekunden efter så kommer en bil farandes från ingenstans i full fart och jag tvärbromsar med handbromsen och far tvärs över cykeln och i backen. Blodet forsar, de stackars bilisterna blir chockade och en ängel till medmänniska kommer rusandes från den närliggande macken, ringer ambulans och pratar lugnande med oss alla. När ambulansmannen kommer så undersöker han mig, konstaterar att jag nog måste sy men annars verkar rätt okey. När han får se rivmärkena i hårfästet så frågar han om jag slagit i huvudet och jag svarar "Nej, det det var en katt" och börjar skratta mitt i allt. På vägen till sjukhuset, medan han tar blodtryck och annat, så försöker jag berätta om katten som "kom från himlen" och rev mig i huvudet men han ser inte det komiska i det utan nickar bara lugnande och frågar tre gånger om mitt namn och personnummer...

Arga katter får rivet skinn

Att jag alltid ska råka ut för så konstiga saker. Häromdagen såg jag och sambon på Skavlan. Där berättades det om det gulliga lejonet Christian som efter typ 20 års fångenskap blev återanpassat till vildmarken. När ägaren och hans kompis kom dit efter ett år så blev Christian (Då 140 kilo tungt) så överlycklig att han kastade sig över männen som en lycklig hundvalp, kramade om dem, slickade dem i ansiktet och var helt hoppig av glädje. Jag blev alldeles varm inombords och fällde en tår där i soffan.

Morgonen efter när sambon gick till bilen hörde han två katter "prata med varandra", det lät jätteroligt, så han ringde in till mig och sa att jag skulle gå ut och lyssna. Detta fick jag bara inte missa. Så jag traskade ut och möttes av det konstigaste ljud jag hört: Den ena katten lät som ett litet, väldigt musikalist, barn. Han liksom prat-yl-jamade. Men varifrån kom ljudet? Jag lyckades spåra det till grannens två mycket täta och höga Cypresser. Så jag lutade mig sakta över staketet, för att få se den lille musikaliske gynnaren. Det var tomt.
Ett ilsket, mordiskt, kattskrik skar i tystnaden och jag fick en katt i huvudet. Han anföll med taggarna utfällda, rev mig och fick till ett litet bett också innan jag lyckades slänga mig framåt och skaka av mig den lille terroristen. Kattrackarn hade suttit uppe i den höga,täta cypressen! Jag skyndade därifrån och in i lägenheten, chockad men samtidigt lite full i skratt. För vem skulle tro mig om jag sa att jag blivit attakerad av en katt, fallandes från himlen? Jag fick några rivmärken under hårsvallet samt ett märke, inte helt olik ett indiskt kastmärke, mitt i pannan. Så nu har jag slutat att dagdrömma om tama keliga lejon och sitter här i soffan och konstaterar att det måste heta arga katter GER rivet skinn. Och inser att nu var det allt nära att jag var den som fick uttrycket Curiosity killed the cat ändrat till The cat killed the curious.

Grodan som flög i motvind

En fd kollega till mig berättade att när sökte på Kvinnan som kunde tala med grodor så fick hon upp Grodan som flög i motvind."
Så kan din uppföljare heta", sa hon och vi skrattade gott. Just nu känns det verkligen som om man flyger, eller i alla fall svävar lite, av glädje över att fått ge ut en bok men med allt rabalder kring signering och annat så är det allt i rejäl motvind. I måndags pratade jag med min arbetsförmedlare (som är väldigt bra) kring mina tankar på att eventuellt starta eget. Chefen för a-kassan gav ju det rådet, dock inte direkt till mig utan som exempel på vad en person i min sits kunde göra. Förmedlaren tipsade om en förberedande kurs där man kan prova sin idé, se om det verkligen finns en marknad osv. Han satte verkligen fingret på vad jag behövde. Gjorde ett bra jobb.

Men apropå motvind, vilka bestämmelser det är kring det här med att starta eget som arbetslös:

1. Jag får inte ta för många småuppdrag som arbetssökande för då klassas jag som egen företagare. Så jag kan med andra ord inte göra småjobb åt flera arbetsgivare för att endera få in en fot på en specifik arbetsplats eller undersöka om det finns en marknad för att starta eget. 2. Om jag ansöker om Starta eget- bidrag så måste jag kunna bevisa att jag i princip kan leva på mitt företag från dag 1, annars kommer jag förmodligen inte att få något Starta eget- bidrag. (Jag trodde man hade bidraget för att kunna jobba ihop en bra kundkrets under tiden… Fast af vill inte lura någon att starta eget om det inte kommer funka vilket jag i och för sig förstår. ) Så då är ju den förberedande kursen en bra idé. 3. Jag bestämmer mig för att gå den förberedande kursen för att få hjälp med att se om det finns en marknad för mina tjänster. Men jag får inte ragga in uppdragsgivare eller kunder aktivt under kursen, eftersom jag på pappret fortfarande är skriven som arbetslös… Finns det någon som kan tala om för mig hur jag ska göra?

Tack för allt stöd

Hej på er allihop därute som stöttat mig och kommit med uppmuntrande tillrop. Tack för att ni finns och gör er hörda. Jag lovar att skriva något lagomt cyniskt och kul om hela cirkusen här alldeles strax. Först ska jag bara sätta mig och vila lite efter all uppståndelse, dock med telefonen på så jag står till arbetsmarknadens förfogande ;)

Jag bara informerar....

Ringde A-kassan idag för att höra om det var okey att jag står och signerar min bok någon lördag framöver. Bokförlaget skulle vilja det. Fick då ett stort NEJ, DET ÄR INTE OKEY! i örat. Tydligen får jag inte på något vis medverka vid försäljning eller göra reklam för min bok över huvud taget medan jag går på A-kassa. Även om det är något jag gör på fritiden. Klockan är snart halv sex när jag skriver detta, så arbetssökardagen lär ju vara slut i praktiken, men INTE DÅ. Så jag säger bara en sak, så det blir tydligt: Jag bara INFORMERAR om att jag har skrivit en bok här, jag , jag gör på intet sätt reklam för den och för allt i världen KÖP DEN INTE - efter att ha läst något här. För då gott folk, är jag riktigt illa ute..... Så hädan efter blir det meddelanden om vad jag gör i mitt helt o-kommersiella liv. Tack å hej, tills vi hörs igen.