Mixed feelings

I dag hade jag ett jobbigt telefonsamtal. Det var från en arbetsplats på "andra sidan" Sverige, som jag sökt "under pistolhot från af" (anvisning). Jag var en av 89 sökande och nu ville de prata med ett gäng som verkade lite extra intressanta, så det gjordes en kort telefonintervju (5 min). Hela tiden vi pratade så gick hjärnan på högvarv med tankar som: Jag får inte tacka nej för då blir jag avstängd och om jag har sån "tur" att jag får det så måste jag flytta och vad är jag då för en otacksam hemsk människa som bara inte JUBLAR när jag nu kommer så här nära. Jag har ju faktiskt stått i pressen med mungiporna nere i knäveckshöjd och ryat JAG VILL JU BARA HA ETT JOBB! Sett ut som om hela min familj utplånats i en tragisk olycka på bilderna och orerat om hur alla dessa bestämmelser hindrat mig från att skaffa mig ett jobb...och här kommer en möjlighet: Att det är ett jobb lika långt bort från drömjobbet som min tillvaro från sambo och vänner skulle bli, det får jag ju bara strunta i...eller hur? Jag ska ju faktiskt vara tacksam, att det är någon som eventuellt skulle vilja ha mig. Jag vet. Alla dessa tankar som for runt i mitt huvud, samt min lite flummiga framtoning (Har fortfarande ont i huvudet efter olyckan)gjorde att jag inte gjorde allt för bra ifrån mig tror jag. Så här sitter jag nu och väntar på svaret som kommer om en till två veckor och konstaterar det ju inte är helt olikt ett aidstest det här - blir svaret negativt så är det positivt men blir det positivt så...