Kortvarig hypomani

Jaha, nu inser jag att jag var ute och cyklade på mer än ett sätt igår. Mitt anfall av hypomani (=sjuklig glädje över att tillvaron känns bra) höll i alla fall i sig i nästan ett dygn. I morse när jag läste lokaltidningen så fick jag mina bullar varma av en gammal politiker som tyckte om det mesta. Jag blev lika besk som teet jag drack och kastade mig upp från bordet och attakerade datorn för ett svar på inlägget. Har skickat det till tidningen och får se om det kommer in. Så här blev det i alla fall:

Svar på diverse beröm och klander. Krönika i nwt 24/10

Jag läste Gullan Lindblads inlägg ”Diverse beröm och klander” i nwt i lördags morse (24/10) och höll på att sätta frukostfrallan i halsen. Gullan tycker och tänker om det mesta i inlägget och när det kommer till arbetssökande så skriver hon att ”det är inte utan att man blir lite beklämd ibland” och det kan man ju hålla med om. Fast vi blir beklämda av olika orsaker. I Gullans fall så var det en tv-intervju hon sett där arbetslösa intervjuades om huruvida de kan tänka sig att flytta till annan ort vid arbetslös. En medelålders kvinna svarade då ”Nej, jag trivs i Sundsvall.” Då undrade Gullan: Men vem ska försörja henne som har ”Jä flött int-mentaliteten”kvar?” Du och jag genom Mona Sahlins höjda skatter? Därefter refererar hon till en opinionsundersökning bland 3000 personer som visar på att det är drygt 72 procent av ungdomarna som kan tänka sig att flytta medan det endast är 35 procent bland de i medelåldern som vill flytta på sig. Själv är jag en arbetslös 42 åring och hör m.a.o. till den senare kategorin. Gullan undrar då: ”Har vi inte kommit längre i insikt om att vi har ett eget ansvar för att ta ett jobb där det finns? ” Då måste jag fråga Gullan: ”Har du inte kommit längre i insikt om att det är stor skillnad i hur livet ser ut för ungdomar och för de som är medelålders? Som ung så har man oftast inte mycket som binder en och man kan flytta utan att andra påverkas. Man behöver inte rycka upp familjen från dagis, skolor och jobb för att flytta på sig. Dessutom så kommer jag ihåg från min glada ungdom att det låg en status i att flytta på sig. Jag vågar till och med påstå att många såg ner på dem som valde att stanna kvar på hemorten. Jag är också en medelålders kvinna som inte gärna vill flytta om jag inte måste. Jag vill heller inte leva på staten eller sitta med armarna i kors, så jag söker jobb på annan ort trots att en sådan lösning skulle påverka min familjesituation (=sambo, barn) mycket negativt. Därför lägger jag mycket energi på att försöka skapa mig ett jobb på hemmaplan, men jag blir hela tiden stoppad. Dagens arbetsmarknadspolitik gör det i det närmaste omöjligt för mig att lyckas med detta. Det är beklämmande om något. Vi som är arbetslösa får inte arbeta timvis hur som helst. Reglerna är mycket strikta – man får arbeta högst 75 dagar deltid och a-kassan måste godkänna arbetsgivarna. Jag har flera exempel där människor haft timanställningar som de måste säga upp för att de 75 dagarna tagit slut. En kvinna var på väg att få in en fot som lärare. Hon hade deltid och var lovad att dessa timmar skulle bli fler på sikt, då skulle hon förmodligen ha kunnat försörja sig på detta. Hon fick tacka nej för att hennes 75 dagar var slut. Vi får heller inte vara för kreativa eller använda oss av för mycket entreprenörsanda när vi söker jobb för då ses vi som egna företagare och åker ur a-kassan. Och glöm att studera på helgerna för att bli mer attraktiv för arbetsmarknaden för då åker du ur a-kassan i ett vips... Listan kan göras hur lång som helst men jag tror budskapet går fram. Vi är människor med känslor, idéer och tankar. Vi har liv som vi vill bestämma över själva och jag tror de flesta av oss faktiskt vill ta ansvar för att försörja oss själva och se till att vi inte lever på staten. Gullan, läs min bok ”Kvinnan som kunde tala med grodor” så får du se hur det är att vara arbetslös. Och du, den är skriven med humor - för om man inte kan skratta åt tillvaron som arbetslös så överlever man inte!

Camilla Eriksson, medelålders och kreativ