Spaning på bokmässan

Mässan: Jag, sambon och illustratören står utplacerade i en vid triangel runt om bokbordet i Värmlandsmontern. Vi spanar likt Säpo på platsen där min bok ligger. Nu kommer en kvinna fram. Hon bläddrar i boken, ser sammanbiten ut, bläddrar lite mer, slår igen boken. Attans! Men vad händer? Hon tar två böcker och stegar mot kassan. Jag håller andan. Vi tre ser på henne och varandra om vart annat. Hon stannar. Tvekar hon? Står still. Ska hon ångra sig? Så tar hon ett stort kliv framåt, ställer sig i kassan och hivar upp plånboken. Hon köper båda två! Vi tre hoppar till, som om favoritlaget i hockey gjort mål, håller upp två fingrar mot varandra (=Hon köpte två!) och gör glatt överraskade miner till varandra. Jag hoppar upp och ner av glädje. Det är till att ha pokerface.

Möte med Thomas Bodström 2

I min bok finns ett kåseri där jag misstar Thomas Bodström för att vara arbetsförmedlare. Därför blev jag full i skratt när jag såg att han skulle prata på bokmässan. Min förläggare tyckte att jag skulle lämna en bok till honom. ”Vilken kul idé, det gör jag!” sa jag innan hjärnan hann i kapp munnen. Sedan fick jag panik. Jag som är så rädd för att vara i vägen eller att störa folk. Tänk om han blir arg? Eller kanske uppfattar mitt bokgivande på samma stötande sätt som han som fick en tårta slängd på sig. Det vore ju inte så bra. Men sagt är sagt, så igår när jag kom till mässan så tänkte jag att det är väl bara att springa upp till stället där han ska prata och ser jag honom så får han en bok och sen springer jag därifrån. Fort som attan! Så här blev det:

FLASHBACK:
Jag tränger mig fram i folkmassorna. Hittar hallen där han ska prata. Ser Jan Guillou gå förbi, i ögonvrån skymtar Pär Morberg. Men ingen Bodström så långt ögat når. Jag ser på klockan. Tiden rusar. Gör en extra lov runt i lokalen. Han syns inte till någonstans. Kommer ner i stora mässhallen. Tränger mig fram. Det är som att simma motströms. Och vad ser jag inte då, gåendes emot mig, ivrigt talandes med en kvinna, om inte Bodström! Precis när han passerar mig så slänger jag mig fram. Knackar honom på axeln. Han vänder sig om i farten. ”Här är en bok som jag har skrivit som du är med i” rabblar jag och sträcker fram boken. ”Okey” säger han förvånat, nästan lite bistert, (Å nej TÅRTKÄNSLA!) och tar emot boken. Vi stannar inte, fortsätter bara åt varsitt håll. Jag ser ryggtavlan av Thomas Bodström när han försvinner bort i folkhavet. Jag gjorde det!

Smakprov ur boken

Här följer några smakprov ur boken "Kvinnan som kunde tala med grodor,som är en kåserisamling med berättelser ur mitt liv som arbetslös manusförfattare:

Lysande utsikter eller Supernollan?

”Hon: Jag närmar mig de fyrtio.
Han: Från vilket håll?”Groucho Marx

Vi står på en filmfest, en ung cool kille runt 25 med lysande
karriär inom filmbranschen, och så jag – en arbetslös kvinna i
medelåldern med noll filmer gjorda.
- Hur gammal är du då? ler han flirtigt och lutar sig fram så
att hans kropp nästan nuddar min, 24 eller?
- 39, svarar jag trött.
Killen kastar sig bakåt med vidgade ögon:
- Men du ser ju bra ut!
Sen tar han ett steg bakåt, granskar mig uppifrån och ner:
- Morsan var också jättefräsch fram tills hon blev 40. Sen
rasera hon med en jävla fart.
Killen halsar sin öl, tillsynes omedveten om sin verbala
knockout. Jag släpar mig till baren (utan rollatorn) och
beställer in ett glas rött, tar en rejäl klunk och önskar att det
funnits en pianist med namnet Sam här. Då skulle jag säga:
”Play it again, Sam”, beställa in en Martini och försvinna bort
i svartvita tankar på den begynnande 40-årskrisen till As Time
Goes By. Det skulle vara bitterljuvt och sofistikerat. Inte som
nu klunkandes Husets vin (som färgar tänderna röda så jag
liknar en vampyr) till Jill Johnssons klämkäcka röst.
Få se, vad krisar folk över? Att man inte har någon karriär
att tala om (x), att man är singel (x) eller att man inte uträttat
något extraordinärt som man kan bli ihågkommen för (x).
Jäklars! Jag har ju bara ett år kvar! Om jag ska hinna krisa för
allt det här innan jag fyller 40, så måste jag börja nu!



Panik i tanken

”Det är bara friska människor som är villiga att medge att de är galna.”
Nora Ephron

”Jag måste verkligen stressa av”, tänker jag efter en period
med axlarna så högt uppdragna att det är risk för skavsår
på örsnibbarna. Nu är det dags att bli en avslappnad och
harmonisk människa, som flyter omkring i tillvaron med ett
stort inre lugn. Men hur? Jo, men vänta lite, flyter omkring.
Floating. Det blir perfekt. Man kryper ner i en tank som ser ut
som ett ägg och stänger locket till resten av världen. Allting är
tyngdlöst. Man bara glider omkring och slappnar av…
Så är det dags. Efter en genomgång med instruktören så
sätter jag på skivan, öppnar tanken och kliver ner. ”Du kan
välja om du vill ha tänt eller släckt”, säger instruktören. Jag
ser det blå ljuset därnere, som påminner om en landningsbana
för flygplan, och inser att jag aldrig kommer att kunna släppa
taget om verkligheten om jag har tänt. ”Asch, ljus, det är bara
för mesar!” tänker jag och släcker lampan. Oj vad mörkt det
blev! Allt som hörs är ett droppande ljud som liksom ekar.
”Jaha, här ligger jag instängd i en tank”, tänker jag och känner
hur hjärtfrekvensen ökar.
Så kommer tonerna av en försiktig panflöjt och en röst
börjar tala från någon obestämd plats i tanken. Det är en
lugn behaglig mansröst som berättar att jag inte behöver vara
rädd. Jag kommer att flyta i det salta vattnet (kunde man
göra något annat?) och om det känns lite trögt att andas så
beror det bara på att det är hög luftfuktighet och det finns
preciiiiis lika mycket luft här inne som utanför tanken.” Å nej,
jag som tryckte på alla knappar för att släcka ljuset, tänk om
det finns en knapp för luftintaget och så har jag stängt av det
nu!” Hjärtat börjar galoppera.
”Då sätter vi igång. Jag ska nu räkna ner dig till ett helt
avslappnat tillstånd” hör jag liggandes lika mjuk som ett
järnrör. ”Ja men kom igen då! Stäng av den där attans
panflöjten och räkna ner mig någon gång!” har jag lust att
skrika. Det är till att vara avslappnad. Han räknar ner; tio,
nio, åtta… däremellan är det långa tystnader, för att man ska
slappna av. Men för varje siffra slår hjärtat allt snabbare och
när han är nere på sju så låter det som ett trumsolo ur en Sex
Pistolslåt inombords.
”Sex. Du märker hur du börjar släppa kontrollen.” Ha!
Skulle inte tro det. Jag vill tända ljuset nu. Allt detta mörker,
tystnaden och tanken på att tona bort i någon slags ingenting
ger mig gravassociationer! Den gamla skräckfilmsrepliken
”Ingen kan höra om du skriker” dyker upp i huvudet. Jag
plaskar mig upp i sittande ställning och börjar treva utmed
väggen där ljusknappen ska sitta, men det finns ingen knapp
där längre…
”Fem, du känner hur du sakta sjunker bort i total
avslappning.” Jag trevar allt snabbare, upp och ner, fram och
tillbaka, men knappen är verkligen borta.
”Fyra, du släpper nu taget om dina tankar.” Sure. Tankarna
far runt som en sportkommentators rop under en målrik
hockeymatch och blir allt mer panikartade. ”Du känner varken
armar eller ben längre, du bara svävar.” Nu står jag på knä
och bankar i taket. Jag känner mig som en okläckt kyckling i
panikattack. Släpp ut mig ur ägget nu!!!! ”Tre. Du vilar i dig
själv.” Jag trycker händerna mot taket allt vad jag orkar. Men
ägget öppnar sig inte. ”Tänk om det är låst tills floatingen är
över?”
Rösten räknar ner de sista stegen och när han säger ”Nu
ska jag låta dig vila i din avslappning” så dunsar jag ner i
sittande ställning. Men vad är det jag känner bakom ryggen?
Ljusknappen. Men varför sitter den plötsligt på den väggen?
Ett milt ljus sprider sig och jag inser att jag flutit runt ett
halvt varv under min lilla stund av avslappning i början. Nu
ser jag var luckan är också och den åker upp hur lätt som helst
när jag trycker på den.
Jag har slutat att hyperventilera och medan jag varvar ner
så hör jag ”Nu ska jag snart räkna upp dig igen och du kommer
att märka att det var länge sedan du var så här avslappnad
och det totala lugn du nu fått kommer du att bära med dig
resten av dagen.” Då börjar jag skratta, först lite fnissande
så där men snart så hjärtligt så att det ekar i floatingtanken.
Och så bestämmer jag mig för att ”floata” snart igen – för om
det är något jag måste lära mig så är det tydligen att släppa
kontrollen.


Ett oväntat besked 1

”Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.”Groucho Marx

Aldrig ska man sluta att förvånas. Blev för ett tag sedan
uppringd av en kvinna från ett rekryteringsföretag, som sa:
- Vi jobbar åt företaget x och du hade ju sökt jobbet som
webbredaktör där.
- Ja det stämmer, svarade jag glatt.
- Öh…jag undrar, hur lång journalistutbildning har du?
- Det står i min CV som du borde ha framför dig, sa jag
… inte. Sånt är jag alldeles för artig för. Eller okey, jag körde
bil och hade fullt upp med att prata och svänga på en gång.
Så jag rabblade snällt mina meriter och råkade i farten nämna
mina kurser i informationskunskap.
- Men det är ju ingen journalistutbildning, sa hon surt.
- Nej, det har du rätt i, svarade jag skamset och bromsade
för rött.
- Jag är ledsen, men då är du nog inte aktuell. Det är så
många som söker det här jobbet och företaget kräver en längre
journalistisk utbildning än du har.
KLICK!
Det slog om till gult samtidigt som jag hade en tom lur i
örat. Så nu undrar jag: Vad händer härnäst? Kanske ringer
Svenska Spel och säger att jag var en siffra från att vinna en
miljon.

Ett oväntat besked 2

”Vår herre har skapat nötterna, men han har inte knäckt dem.”Goethe

Är uppe med tuppen och sitter framför datorn när telefonen
ringer. Det är från samma bemanningsföretag som ringde mig
för några veckor sedan angående ett jobb som webbredaktör
som jag sökt. Den gången blev samtalet kort, i stort sett
konstaterades det bara att jag inte hade tillräckligt lång
journalistutbildning för att komma på en intervju. Därför
blir jag väldigt nyfiken vad de vill nu. Särskilt som det gäller
samma jobb.
Det visar sig att företaget, efter några intervjuer, har
ändrat urvalskriterier. De har ändrat sig och nu är det istället
arbetslivserfarenheterna som står högst i kurs. Eftersom jag
har jobbat några år med webb så är jag tillbaka på banan igen.
Bemanningskvinnan gör en kort telefonintervju och frågar
sedan om jag kan ta mig till staden där intervjun ska äga rum
senare i veckan. Och det kan jag ju så klart.
Hon lovar att återkomma senare under dagen med tid.
Tjoho! Det är tydligen sant, det där om att ibland är ett nej inte
ett nej. Och att man inte ska ge upp hoppet. Här är beviset! Jag
ringer AF, de ska boka tågbiljetter. Sedan går jag visslandes
omkring i lägenheten och funderar på vad jag ska ha på mig
på intervjun.
Ser framför mig blandningen av affärskvinna/cool kvinna
med strikt kavaj och nya tuffa, men ändå stilfulla, stövlar.
Jag visualiserar mig själv; avslappnat tillbakalutad i stolen.
Jag sitter med benen i kors, nonchalant vickandes med min
coola stövel samtidigt som jag med ett säkert leende berättar
varför jag valt att ge upp en lysande framtid som känd
manusförfattare för ett arbete på deras företag.
Telefonen ringer. Det är bemanningskvinnan igen. Hon
låter lite uppgiven.
- Jag pratade just med företaget och måste dessvärre
meddela att de precis har hittat någon de vill anställa. Så….
- Ja, men tack i alla fall, säger jag käckt och slänger på
luren.
På något vis så tror jag inte det är meningen att jag ska ha
det här jobbet. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Kommer
de att ringa en fjärde gång? Vad spännande! Då kanske jag får
åka ända dit innan de säger nej.

Om man ändå var som Gunde Svan

”Ingenting är omöjligt. Bara olika svårt.”Gunde Svan

Om man ändå var som Gunde Svan. Sprang en mil före
frukost, åt en rejäl tallrik gröt och hade uträttat stordåd innan
lunch. Om man bara kunde ropa ”Ja, kom igen då!” till sig
själv på hurtigt dalmål och springa med ekorrpigg blick och
härligt självförtroende fram till telefonen och sedan ringa alla
de där viktiga samtalen som kan ge jobb och uppdrag…
Om det ändå inte kändes som om man drabbats av någon
konstig sjukdom, som gör en så ofantligt trött samtidigt som
man får en självförtroendesvacka i storlek av Grand Canyon
så fort man närmar sig telefonen.
Om man ändå inte på fullt allvar trodde att den eventuelle
arbetsgivaren skulle skälla ut en för att man ringde och tog
upp hans eller hennes dyrbara tid.
Om man ändå inte hade så många bra skäl för att inte lyfta
luren just idag; man är förkyld och det låter inte bra med en
hes kraxande röst, har pms och vill inte stortjuta i luren eller
tycker att det är för stökigt hemma och det kan ju inte vara bra
för luftrören med så mycket damm i rummet…
Om man ändå inte var så orolig för att aldrig någonsin få
ett jobb så att man inte kan sova på natten och är tvungen att
sova ut dagen efter. Och då har ju halva dagen gått, så det är
lika bra att vänta med att ringa tills i morgon…