I min bok finns ett kåseri där jag misstar Thomas Bodström för att vara arbetsförmedlare. Därför blev jag full i skratt när jag såg att han skulle prata på bokmässan. Min förläggare tyckte att jag skulle lämna en bok till honom. ”Vilken kul idé, det gör jag!” sa jag innan hjärnan hann i kapp munnen. Sedan fick jag panik. Jag som är så rädd för att vara i vägen eller att störa folk. Tänk om han blir arg? Eller kanske uppfattar mitt bokgivande på samma stötande sätt som han som fick en tårta slängd på sig. Det vore ju inte så bra. Men sagt är sagt, så igår när jag kom till mässan så tänkte jag att det är väl bara att springa upp till stället där han ska prata och ser jag honom så får han en bok och sen springer jag därifrån. Fort som attan! Så här blev det:
FLASHBACK:
Jag tränger mig fram i folkmassorna. Hittar hallen där han ska prata. Ser Jan Guillou gå förbi, i ögonvrån skymtar Pär Morberg. Men ingen Bodström så långt ögat når. Jag ser på klockan. Tiden rusar. Gör en extra lov runt i lokalen. Han syns inte till någonstans. Kommer ner i stora mässhallen. Tränger mig fram. Det är som att simma motströms. Och vad ser jag inte då, gåendes emot mig, ivrigt talandes med en kvinna, om inte Bodström! Precis när han passerar mig så slänger jag mig fram. Knackar honom på axeln. Han vänder sig om i farten. ”Här är en bok som jag har skrivit som du är med i” rabblar jag och sträcker fram boken. ”Okey” säger han förvånat, nästan lite bistert, (Å nej TÅRTKÄNSLA!) och tar emot boken. Vi stannar inte, fortsätter bara åt varsitt håll. Jag ser ryggtavlan av Thomas Bodström när han försvinner bort i folkhavet. Jag gjorde det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar