Om jag vore som du...

Uttrycket "om jag vore som du..." måste ju vara världens sämsta uttryck. Detta slog mig när jag i godan ro satt framför datorn och skrev här för några timmar sedan och sambon tittade in i arbetsrummet och mot fönstret där de sista solstrålarna sken över ett 15 grader kallt landskap och utbrast:
- Om jag vore som du så skulle jag gå ut och gå nu medan solen är uppe.

Ha! Det stämmer ju inte alls, för om han vore som jag så skulle han sitta inne och dricka te och äta upp de sista bitarna choklad i julasken och mysa över att han inte behövde gå ut. Men nu är han ju inte som jag...uppenbarligen.

Egentligen borde det ju heta "Om du vore som jag..." eller hur? För om sambon sagt, om du vore som jag så skulle du gå ut nu, kanske slå upp ett tält och njuta av vintern osv... Men nu är ju jag som jag och inte som han och han är inte som jag men i vilket fall så lyssnade jag på honom och som om jag vore som han fast som jag och så gick jag ut i den bitande kylan.

Och medan vinden skapade illröda rosor på mina kinder och luften samlades som frost i mitt hår så tänkte jag att ibland kan det vara gott att göra saker som man skulle ha gjort om man vore någon annan. Jag tog några bilder för att föreviga det fina och sen gick jag in igen. Och nu sitter jag här igen och är jag.

HA EN RIKTIGT GOD JUL!

Och tänk på att det finns något vackert även i skärvorna av krossade förväntningar...

Julkaos

I går var jag på stan mitt på dagen, hela stan var slut på parkeringsplatser och sen när jag kom in i city välde det av folk överallt. Men herre gud, jobbar inte folk?! tänkte jag irriterat medan jag banade mig fram genom folkhavet.... hrm nej just det...

Im back!

Har ingenting kul att gnälla över just nu så jag kan kanske roa er med en Qi Gong-kurs som nog inte fått så många med-lem-mar som de ville... Såg reklamen i Strömstad i somras.

Bonde söker...jobb

Tittade fem minuter på Bonde söker fru medan jag käkade lite improviserad söndagsmiddag. "Så extremt det är" tänkte jag när deltagarna gick på små promenader till plinkande pianomusik och vackra solnedgångar över sädesfält... Vem vill vara en av 15 som med en stor tevekamera i ansiktet försöker visa sina finaste sidor? Ja inte jag i alla fall.

Men de andra då, de som får välja och vraka, de måste ju ha kul? En sån skulle jag också vilja vara....fast då skulle programmet heta "Bonde söker jobb". Och med bonde menar jag att vi i Värmland (enligt alla 08-or) bor på landet och så är vi ju lite bonniga av oss. Hur skulle ett sånt program kunna vara..? Jo, först presenteras alla vi som söker arbetsgivare och det kunde väl bli så här ungefär:

Närbild på Millan som ler brett. I bakgrunden plinkar vacker pianomusik. Helbild: Millan vandrar över gärdet utanför sitt hem i vackert böljande kjol och någon sorts kavaj som liksom är strikt och ändå väldigt avslappnad.

Voice over: Millan är en kreativ kvinna i sina bästa år. Hon har jobbat flera år med information, webb och journalistik. Hon har ett underbart mysigt och bra liv.
Klipp till: Millan som ler lyckligt.
Klipp helbild: Men det saknas något i Millans liv. Hon vill ha en fin och bra arbetsgivare.
Millan: "Om du väljer mig så kommer du få en socialt kompetent, noggrann och trogen medarbetare...och jag lovar, det kommer aldrig att bli tråkigt."
Millan blinkar mot kameran.

Ett par månader efter detta så börjar programen. I det första programet sitter Millan och bläddrar bland de drygt 300 brev som kommit in. Hur ska det gå? Vem ska hon välja?
Fortsättning följer.....

Rolig feedback

En person som jobbar med att uppmuntra kreativa människor, har läst min bok och detta var feedbacken:


Nu har jag äntligen (sträck-)läst din bok och den fick mig både att le och skratta igenkännande många gånger. Du har verkligen lyckats fånga vår situation. Jag gissar att af inte har köpt något jätteparti för att ge sina antagonistiska lönekonsumenter i julklapp. Det skulle väl i så fall vara för att anmäla dig till a-kassan för "uppsåtlig självständighet" och "Vits mot folkgrupp".

Kul tyckte jag!

Tryck på knappen!

Härom morgonen cyklade jag trött som en zombie till min Starta Eget-kurs. Ute vid stora vägen blev jag fast vid trafikljusen, det var rött. På huvudleden for bilarna förbi i full fart. Parallellt med mig, på en liten väg, stod bilar som väntade på att få köra ut. Jag väntade snällt och var långt borta i mina tankar när jag hörde visslanden och rop, som på en hund som sprungit iväg. Vissel,vissel och så något neandertalslikt brölande typ Öööh! Ropen ökade i styrka och jag vände mig om: Där satt en skäggig man i 50-årsåldern i en liten rostig Ford. Han hade vevat ner bilrutan och hängde ut ur fönstret mot mig.

- Tryck på knappen! vrålade han så höstlöven fladdrade omkring honom på marken.
"Ja, just det, det har han ju rätt i" tänkte jag och vinkade ett litet tack för den subtila påminnelsen och tryckte på knappen. Och varde ljus. Det slog om till grönt.

Den lilla rostiga forden, med den morgonpigge mannen, for som en dragsterbil ut på huvudleden. Själv cyklade jag över vägen och tänkte att han har nog rätt den där mannen. Man kan inte bara stå där och vänta på att saker och ting ska hända. Ska man få något här i världen så måste man ta tag i det själv. Så du som vill att saker och ting ska hända. Tryck på knappen! Vilken knapp det än må vara....

Tack!

Tack alla underbara människor som kom med kramar och glada tillrop när jag besökte bokmässan i Karlstad under lördagen. Om jag inte varit arbetslös så skulle jag stått där och signerat min bok om arbetslöshet men nu fick jag ju inte det för då framstod jag som allt för entreprenörisk, så det blev till att gå dit som gäst. Men i vilket fall fick jag många fina intryck och hade givande diskussioner med en massa kreativa och glada människor! Jag är så glad för att ni kom fram och pratade med mig och gav mig en massa energi. :)

Tacksam

I går kom regionschefen för svenskt näringsliv fram till mig på fikarasten (på min företagarkurs) och följande dialog utspelade sig:
Regionschefen: Jag tänker köpa din bok.
Millan: Vad snällt!
Regionschefen: Nej jag är inte snäll utan jag blev nyfiken på din bok för att jag har läst om den i pressen.
Millan: Ja men det var kul...(Paus) eh, snällt!
Regionschefen (Nästan lite uppgivet): Nej inte snällt. Se det som det är. Jag vill köpa en produkt som du har skapat.
Millan: - Ja det har du rätt i...
Regionschefen går ut från köket och försvinner bort mot sitt kontor. Millan sticker ut huvudet genom dörren och ropar efter regionschefen:
- Tack. Det var verkligen snällt.
/Ridå
Det är till att ha det rätta företagarvirket...något säger mig att det inte kommer att bli helt lätt för mig om jag startar eget och ska sälja mina saker själv.

Fotnot: till alla myndighetspersoner och andra motvalsare som vill hitta något sätt att sätta dit mig vill jag bara säga. 1) Han pratade om en produkt jag skapade när jag var anställd (och jag har aldrig haft eller har inte eget företag...än) 2) Själv har jag inte gjort minsta marknadsföring utan han läste om mig i pressen då när det skrevs så mkt om att jag INTE får marknadsföra boken själv - bara så ni vet.

Företagande

Yihaa! Jag går nu en förberedande kurs för att starta eget. I tre veckor får jag umgås med folk som är lika tokiga som jag. Vi lär oss det mesta om vad man ska tänka på om man startar eget. Och alla deltagare är så himla kreativa och roliga. Idag skulle vi göra slogans och skriva låtsassäljbrev för färgaffären Colorama. Vi delades upp i tre grupper, varav en grupp skrev ett mycket kreativt säljbrev där de kommit på en världsnyhet - Dofttapeter. Passade särskilt bra på toaletter sa de. Då sa en kvinna, lite avmätt så där:
- Men doftprodukter, det är väl ingen världsnyhet direkt. Det finns ju underkläder som doftar.
- Ja efter två veckor ja, replikerade en man på go värmländska och sen var proppen ur...
Ja inte blir det trist om dagarna inte.

Skål

I kväll har jag stått på en brygga på västkusten med 76 andra och skålat. Aplåderat till tal och klippande av ett band - precis när båten från Strömstad la till. Skål! ropade alla 76 personer och höjde glasen mot himlen och en stackars vilsen norsk som kom nerför landgången dragandes på en stor resväska. "Vad är det som händer?"sa han och det kan man ju undra. Jo vi invigde vår nya brygga, som vi alla på den här sidan av ön själva bekostat. Kommunen ville inte. Så då gjorde vi det själva. Det blev rena coctailpartyt här i blåsten. Alla pratade med varandra och glädjen var stor - en mörk kväll i oktober, när hösten var som mörkas, vaknade något - en känsla av att allting är möjligt!

Vilken fars!

För ett tag sedan fick jag ett extrajobb på några timmar. En recension av en fars. Det var i samma veva som jag hotades med avstängning första gången av a-kassan. Då för att jag ville signera min bok en lördag. Det i sig kändes som en fars. Jag var dessutom väldigt orolig över hur jag skulle överleva rent ekonomiskt om kassan stängde av mig och det bidrog till en viss svärta i komiken. När redaktören för tidningen berättade vad farsen jag skulle få recensera hette så kunde jag inget annat än att skratta - Pengarna eller livet hette den. Jag berättade för tidningen att jag var arbetslös och inte hade eget företag men det var inga problem, de anställde mig för dessa timmar.

Jobbet tog 3 timmar. Jag redovisade detta snällt. A-kassan ville då ha ett intyg på att jag varit anställd. Jag ringde min kontakt (10 min) men det var hans chef som var den som skulle skriva intyg så jag ringde honom och förklarade situationen och han lovade fixa detta ( 20 min) men sedan gick det några dagar och jag fick ringa och påminna, fick inte tag i honom (5 minuters jagande) lämnade meddelande, han ringde upp och vi pratade (10min). Han lovade att fixa intyget snabbt. Jag kunde cykla bort och hämta intyget senare samma dag (cykeltur 40 min). Jag skickade intyget.

Tre dagar senare kom det ett brev från a-kassan, intyget var ofullständigt, det krävdes ett arbetsgivarintyg som skulle skrivas ut från nätet samt ett tydligare skrivet brev om att jag var anställd dessa timmar och inget annat (20 minuter för att läsa om och om igen för att förstå byråkratsvenskan och vad som krävdes). I brevet meddelades det att det kommer att ta minst tre veckor innan jag får besked om jag får fortsatt a-kassa. Så jag mejlade chefen på tidningen med den invecklade förklaringen (15 minuter) och ringde för säkerhets skull men han var tillfälligt ute (5 minuters jagande). Senare på eftermiddagen ringde kontakten upp och lovade fixa detta (5min) en kvinna på löner ska redovisa allting tydligt och klart för kassan så att de ser att jag verkligen varit anställd. Chefen lovade att jag ska få intygen av lönekvinnan så snart som möjligt. Så nu väntar jag på att höra från henne. För närvarande är tiden för jakten på intyg till a-kassan uppe i 2 timmar och 5 minuter. To be continued...

Kortvarig hypomani

Jaha, nu inser jag att jag var ute och cyklade på mer än ett sätt igår. Mitt anfall av hypomani (=sjuklig glädje över att tillvaron känns bra) höll i alla fall i sig i nästan ett dygn. I morse när jag läste lokaltidningen så fick jag mina bullar varma av en gammal politiker som tyckte om det mesta. Jag blev lika besk som teet jag drack och kastade mig upp från bordet och attakerade datorn för ett svar på inlägget. Har skickat det till tidningen och får se om det kommer in. Så här blev det i alla fall:

Svar på diverse beröm och klander. Krönika i nwt 24/10

Jag läste Gullan Lindblads inlägg ”Diverse beröm och klander” i nwt i lördags morse (24/10) och höll på att sätta frukostfrallan i halsen. Gullan tycker och tänker om det mesta i inlägget och när det kommer till arbetssökande så skriver hon att ”det är inte utan att man blir lite beklämd ibland” och det kan man ju hålla med om. Fast vi blir beklämda av olika orsaker. I Gullans fall så var det en tv-intervju hon sett där arbetslösa intervjuades om huruvida de kan tänka sig att flytta till annan ort vid arbetslös. En medelålders kvinna svarade då ”Nej, jag trivs i Sundsvall.” Då undrade Gullan: Men vem ska försörja henne som har ”Jä flött int-mentaliteten”kvar?” Du och jag genom Mona Sahlins höjda skatter? Därefter refererar hon till en opinionsundersökning bland 3000 personer som visar på att det är drygt 72 procent av ungdomarna som kan tänka sig att flytta medan det endast är 35 procent bland de i medelåldern som vill flytta på sig. Själv är jag en arbetslös 42 åring och hör m.a.o. till den senare kategorin. Gullan undrar då: ”Har vi inte kommit längre i insikt om att vi har ett eget ansvar för att ta ett jobb där det finns? ” Då måste jag fråga Gullan: ”Har du inte kommit längre i insikt om att det är stor skillnad i hur livet ser ut för ungdomar och för de som är medelålders? Som ung så har man oftast inte mycket som binder en och man kan flytta utan att andra påverkas. Man behöver inte rycka upp familjen från dagis, skolor och jobb för att flytta på sig. Dessutom så kommer jag ihåg från min glada ungdom att det låg en status i att flytta på sig. Jag vågar till och med påstå att många såg ner på dem som valde att stanna kvar på hemorten. Jag är också en medelålders kvinna som inte gärna vill flytta om jag inte måste. Jag vill heller inte leva på staten eller sitta med armarna i kors, så jag söker jobb på annan ort trots att en sådan lösning skulle påverka min familjesituation (=sambo, barn) mycket negativt. Därför lägger jag mycket energi på att försöka skapa mig ett jobb på hemmaplan, men jag blir hela tiden stoppad. Dagens arbetsmarknadspolitik gör det i det närmaste omöjligt för mig att lyckas med detta. Det är beklämmande om något. Vi som är arbetslösa får inte arbeta timvis hur som helst. Reglerna är mycket strikta – man får arbeta högst 75 dagar deltid och a-kassan måste godkänna arbetsgivarna. Jag har flera exempel där människor haft timanställningar som de måste säga upp för att de 75 dagarna tagit slut. En kvinna var på väg att få in en fot som lärare. Hon hade deltid och var lovad att dessa timmar skulle bli fler på sikt, då skulle hon förmodligen ha kunnat försörja sig på detta. Hon fick tacka nej för att hennes 75 dagar var slut. Vi får heller inte vara för kreativa eller använda oss av för mycket entreprenörsanda när vi söker jobb för då ses vi som egna företagare och åker ur a-kassan. Och glöm att studera på helgerna för att bli mer attraktiv för arbetsmarknaden för då åker du ur a-kassan i ett vips... Listan kan göras hur lång som helst men jag tror budskapet går fram. Vi är människor med känslor, idéer och tankar. Vi har liv som vi vill bestämma över själva och jag tror de flesta av oss faktiskt vill ta ansvar för att försörja oss själva och se till att vi inte lever på staten. Gullan, läs min bok ”Kvinnan som kunde tala med grodor” så får du se hur det är att vara arbetslös. Och du, den är skriven med humor - för om man inte kan skratta åt tillvaron som arbetslös så överlever man inte!

Camilla Eriksson, medelålders och kreativ

Underbar humor Stjärnfåle

Jag har fått några kommentarer från Stjärnfåle som är så fyndiga och träffsäkra. Nu undrar jag: Har du Stjärnfåle någon egen blogg som man kan titta på? Du verkar kul och insiktsfull och jag och andra med mig skulle gärna läsa mer.

If you löv somebody...

...set them free! Kanske Sting hade sjungit om han varit trädgårdsmästare. Ehrm, ja så torr humor har jag. Som det inte vore illa nog med alla andra tillkortakommanden... Men strunt i det. I morse när jag satt och stirrade ut genom fönstret på hösten därutanför så föll blicken på ett vissnande löv...inne på vår avokadoplanta. Det var så häftigt, så fullt av liv trots att det borde vara dött. Precis som det kan vara med oss arbetslösa :) Det ser dött ut på ytan men därinnanför växer det fram alternativa vägar, sakta, sakta och tillslut så... näe nu tror ni väl jag har rökt på eller något. Detta dementeras kraftigt! Det är bara en kombination av den estetiska glädje jag kände när jag såg på det vackra lövet, samtal med vänner som har varit eller ska på dejt och är så glada och förväntningsfulla, en knippa visdomsord från någon som skrev att allting tar slut men att slutet också är en början på något nytt och att jag var ute och cyklade (och då menar jag på riktigt) och löven föll likt stora snöflingor mot marken och där for jag rakt igenom. Omkring mig föll färglika löv, stilla, ljudlöst. Det var magiskt och jag blev poetisk glad och töntigt ordvitsande. Men framför allt så fick jag hopp om (arbets) livet. För när löven faller så är det slutet på något, men det är också början på något nytt...

Nu förstår jag att jag är sjuk...

Jag visste väl att det var något allvarligt fel på mig. Jag menar här går jag omkring och mår rätt bra trots att jag är arbetslös och a-kassan håller på att jaga livet ur mig (Se inlägg nedan). Jag har till och med ett slags spirande hopp om att det kommer att ordna sig tillslut med jobb och annat. Dessutom är jag både energifylld och energisk. Rätt idérik också. Men så läste jag i morse om en undersökning som socialstyrelsen gjort. Den visar på att om man är extra glad och energisk och effektiv med en uttalad känsla av välbefinnande och lust så kan man vara sjuk. De har till och med satt namn på sjukdomstillståndet - Hypomani. Så här beskriver de sjukdomstillståndet:

"Hypomani är en störning som karaktäriseras av en bestående lätt förhöjd grundstämning, ökad energi och ökad aktivitet. Patienten har oftast en uttalad känsla av välbefinnande och av fysisk och mental effektivitet."

Nu förstår jag att jag är sjuk. Så tack kära a-kassan för att ni försöker bota mig!

Hotet från avgrunden

A-kassan jagar livet ur mig just nu med hot om avstängning; de senaste veckorna har de meddelat att jag blir avstängd om jag signerar min bok, om jag eventuellt inte betalar en avgift som jag som arbetslös inte ska betala(Ska lägga in den krångliga texten här så ni förstår dilemmat) och nu senast om jag jobbat några timmar "på fel vis" så ryker a-kassan också. Anledningen är att jag jobbat extra och skrivit i detta men jag måste ha intyg på att jag är deltidsanställd hos företaget för att över huvud taget få jobba. Annars Gott Folk hotar avstängning igen. Man ska tydligen inte försöka vara aktiv på något vis....

Mixed feelings

I dag hade jag ett jobbigt telefonsamtal. Det var från en arbetsplats på "andra sidan" Sverige, som jag sökt "under pistolhot från af" (anvisning). Jag var en av 89 sökande och nu ville de prata med ett gäng som verkade lite extra intressanta, så det gjordes en kort telefonintervju (5 min). Hela tiden vi pratade så gick hjärnan på högvarv med tankar som: Jag får inte tacka nej för då blir jag avstängd och om jag har sån "tur" att jag får det så måste jag flytta och vad är jag då för en otacksam hemsk människa som bara inte JUBLAR när jag nu kommer så här nära. Jag har ju faktiskt stått i pressen med mungiporna nere i knäveckshöjd och ryat JAG VILL JU BARA HA ETT JOBB! Sett ut som om hela min familj utplånats i en tragisk olycka på bilderna och orerat om hur alla dessa bestämmelser hindrat mig från att skaffa mig ett jobb...och här kommer en möjlighet: Att det är ett jobb lika långt bort från drömjobbet som min tillvaro från sambo och vänner skulle bli, det får jag ju bara strunta i...eller hur? Jag ska ju faktiskt vara tacksam, att det är någon som eventuellt skulle vilja ha mig. Jag vet. Alla dessa tankar som for runt i mitt huvud, samt min lite flummiga framtoning (Har fortfarande ont i huvudet efter olyckan)gjorde att jag inte gjorde allt för bra ifrån mig tror jag. Så här sitter jag nu och väntar på svaret som kommer om en till två veckor och konstaterar det ju inte är helt olikt ett aidstest det här - blir svaret negativt så är det positivt men blir det positivt så...

Signering med Bodström

I natt drömde jag att jag och Thomas Bodström satt och signerade våra böcker vid samma bord. Sen vaknade jag med ett ryck. Tänk om a-kassan stänger av mig nu! Jag menar jag är ju faktiskt arbetssökande 24 timmar om dygnet...

En olycka kommer sällan ensam...

Min nyfikenhet har ännu en gång sett till att jag skadat mig. Så nysydd i hakan och med fläskläpp går jag numera går omkring som en blandning av Scarlet Johansen (läpparna) och en jultomte. Ja men okey då, till 99 procent som en jultomte.

Cyklade i full fart hem häromkvällen när telefonen pep till och jag blev så nyfiken att jag tog upp den och kollade. Mitt nöt! For precis då ut över en mindre väg, som var tom konstaterade jag över mobilen, men sekunden efter så kommer en bil farandes från ingenstans i full fart och jag tvärbromsar med handbromsen och far tvärs över cykeln och i backen. Blodet forsar, de stackars bilisterna blir chockade och en ängel till medmänniska kommer rusandes från den närliggande macken, ringer ambulans och pratar lugnande med oss alla. När ambulansmannen kommer så undersöker han mig, konstaterar att jag nog måste sy men annars verkar rätt okey. När han får se rivmärkena i hårfästet så frågar han om jag slagit i huvudet och jag svarar "Nej, det det var en katt" och börjar skratta mitt i allt. På vägen till sjukhuset, medan han tar blodtryck och annat, så försöker jag berätta om katten som "kom från himlen" och rev mig i huvudet men han ser inte det komiska i det utan nickar bara lugnande och frågar tre gånger om mitt namn och personnummer...

Arga katter får rivet skinn

Att jag alltid ska råka ut för så konstiga saker. Häromdagen såg jag och sambon på Skavlan. Där berättades det om det gulliga lejonet Christian som efter typ 20 års fångenskap blev återanpassat till vildmarken. När ägaren och hans kompis kom dit efter ett år så blev Christian (Då 140 kilo tungt) så överlycklig att han kastade sig över männen som en lycklig hundvalp, kramade om dem, slickade dem i ansiktet och var helt hoppig av glädje. Jag blev alldeles varm inombords och fällde en tår där i soffan.

Morgonen efter när sambon gick till bilen hörde han två katter "prata med varandra", det lät jätteroligt, så han ringde in till mig och sa att jag skulle gå ut och lyssna. Detta fick jag bara inte missa. Så jag traskade ut och möttes av det konstigaste ljud jag hört: Den ena katten lät som ett litet, väldigt musikalist, barn. Han liksom prat-yl-jamade. Men varifrån kom ljudet? Jag lyckades spåra det till grannens två mycket täta och höga Cypresser. Så jag lutade mig sakta över staketet, för att få se den lille musikaliske gynnaren. Det var tomt.
Ett ilsket, mordiskt, kattskrik skar i tystnaden och jag fick en katt i huvudet. Han anföll med taggarna utfällda, rev mig och fick till ett litet bett också innan jag lyckades slänga mig framåt och skaka av mig den lille terroristen. Kattrackarn hade suttit uppe i den höga,täta cypressen! Jag skyndade därifrån och in i lägenheten, chockad men samtidigt lite full i skratt. För vem skulle tro mig om jag sa att jag blivit attakerad av en katt, fallandes från himlen? Jag fick några rivmärken under hårsvallet samt ett märke, inte helt olik ett indiskt kastmärke, mitt i pannan. Så nu har jag slutat att dagdrömma om tama keliga lejon och sitter här i soffan och konstaterar att det måste heta arga katter GER rivet skinn. Och inser att nu var det allt nära att jag var den som fick uttrycket Curiosity killed the cat ändrat till The cat killed the curious.

Grodan som flög i motvind

En fd kollega till mig berättade att när sökte på Kvinnan som kunde tala med grodor så fick hon upp Grodan som flög i motvind."
Så kan din uppföljare heta", sa hon och vi skrattade gott. Just nu känns det verkligen som om man flyger, eller i alla fall svävar lite, av glädje över att fått ge ut en bok men med allt rabalder kring signering och annat så är det allt i rejäl motvind. I måndags pratade jag med min arbetsförmedlare (som är väldigt bra) kring mina tankar på att eventuellt starta eget. Chefen för a-kassan gav ju det rådet, dock inte direkt till mig utan som exempel på vad en person i min sits kunde göra. Förmedlaren tipsade om en förberedande kurs där man kan prova sin idé, se om det verkligen finns en marknad osv. Han satte verkligen fingret på vad jag behövde. Gjorde ett bra jobb.

Men apropå motvind, vilka bestämmelser det är kring det här med att starta eget som arbetslös:

1. Jag får inte ta för många småuppdrag som arbetssökande för då klassas jag som egen företagare. Så jag kan med andra ord inte göra småjobb åt flera arbetsgivare för att endera få in en fot på en specifik arbetsplats eller undersöka om det finns en marknad för att starta eget. 2. Om jag ansöker om Starta eget- bidrag så måste jag kunna bevisa att jag i princip kan leva på mitt företag från dag 1, annars kommer jag förmodligen inte att få något Starta eget- bidrag. (Jag trodde man hade bidraget för att kunna jobba ihop en bra kundkrets under tiden… Fast af vill inte lura någon att starta eget om det inte kommer funka vilket jag i och för sig förstår. ) Så då är ju den förberedande kursen en bra idé. 3. Jag bestämmer mig för att gå den förberedande kursen för att få hjälp med att se om det finns en marknad för mina tjänster. Men jag får inte ragga in uppdragsgivare eller kunder aktivt under kursen, eftersom jag på pappret fortfarande är skriven som arbetslös… Finns det någon som kan tala om för mig hur jag ska göra?

Tack för allt stöd

Hej på er allihop därute som stöttat mig och kommit med uppmuntrande tillrop. Tack för att ni finns och gör er hörda. Jag lovar att skriva något lagomt cyniskt och kul om hela cirkusen här alldeles strax. Först ska jag bara sätta mig och vila lite efter all uppståndelse, dock med telefonen på så jag står till arbetsmarknadens förfogande ;)

Jag bara informerar....

Ringde A-kassan idag för att höra om det var okey att jag står och signerar min bok någon lördag framöver. Bokförlaget skulle vilja det. Fick då ett stort NEJ, DET ÄR INTE OKEY! i örat. Tydligen får jag inte på något vis medverka vid försäljning eller göra reklam för min bok över huvud taget medan jag går på A-kassa. Även om det är något jag gör på fritiden. Klockan är snart halv sex när jag skriver detta, så arbetssökardagen lär ju vara slut i praktiken, men INTE DÅ. Så jag säger bara en sak, så det blir tydligt: Jag bara INFORMERAR om att jag har skrivit en bok här, jag , jag gör på intet sätt reklam för den och för allt i världen KÖP DEN INTE - efter att ha läst något här. För då gott folk, är jag riktigt illa ute..... Så hädan efter blir det meddelanden om vad jag gör i mitt helt o-kommersiella liv. Tack å hej, tills vi hörs igen.

Spaning på bokmässan

Mässan: Jag, sambon och illustratören står utplacerade i en vid triangel runt om bokbordet i Värmlandsmontern. Vi spanar likt Säpo på platsen där min bok ligger. Nu kommer en kvinna fram. Hon bläddrar i boken, ser sammanbiten ut, bläddrar lite mer, slår igen boken. Attans! Men vad händer? Hon tar två böcker och stegar mot kassan. Jag håller andan. Vi tre ser på henne och varandra om vart annat. Hon stannar. Tvekar hon? Står still. Ska hon ångra sig? Så tar hon ett stort kliv framåt, ställer sig i kassan och hivar upp plånboken. Hon köper båda två! Vi tre hoppar till, som om favoritlaget i hockey gjort mål, håller upp två fingrar mot varandra (=Hon köpte två!) och gör glatt överraskade miner till varandra. Jag hoppar upp och ner av glädje. Det är till att ha pokerface.

Möte med Thomas Bodström 2

I min bok finns ett kåseri där jag misstar Thomas Bodström för att vara arbetsförmedlare. Därför blev jag full i skratt när jag såg att han skulle prata på bokmässan. Min förläggare tyckte att jag skulle lämna en bok till honom. ”Vilken kul idé, det gör jag!” sa jag innan hjärnan hann i kapp munnen. Sedan fick jag panik. Jag som är så rädd för att vara i vägen eller att störa folk. Tänk om han blir arg? Eller kanske uppfattar mitt bokgivande på samma stötande sätt som han som fick en tårta slängd på sig. Det vore ju inte så bra. Men sagt är sagt, så igår när jag kom till mässan så tänkte jag att det är väl bara att springa upp till stället där han ska prata och ser jag honom så får han en bok och sen springer jag därifrån. Fort som attan! Så här blev det:

FLASHBACK:
Jag tränger mig fram i folkmassorna. Hittar hallen där han ska prata. Ser Jan Guillou gå förbi, i ögonvrån skymtar Pär Morberg. Men ingen Bodström så långt ögat når. Jag ser på klockan. Tiden rusar. Gör en extra lov runt i lokalen. Han syns inte till någonstans. Kommer ner i stora mässhallen. Tränger mig fram. Det är som att simma motströms. Och vad ser jag inte då, gåendes emot mig, ivrigt talandes med en kvinna, om inte Bodström! Precis när han passerar mig så slänger jag mig fram. Knackar honom på axeln. Han vänder sig om i farten. ”Här är en bok som jag har skrivit som du är med i” rabblar jag och sträcker fram boken. ”Okey” säger han förvånat, nästan lite bistert, (Å nej TÅRTKÄNSLA!) och tar emot boken. Vi stannar inte, fortsätter bara åt varsitt håll. Jag ser ryggtavlan av Thomas Bodström när han försvinner bort i folkhavet. Jag gjorde det!

Smakprov ur boken

Här följer några smakprov ur boken "Kvinnan som kunde tala med grodor,som är en kåserisamling med berättelser ur mitt liv som arbetslös manusförfattare:

Lysande utsikter eller Supernollan?

”Hon: Jag närmar mig de fyrtio.
Han: Från vilket håll?”Groucho Marx

Vi står på en filmfest, en ung cool kille runt 25 med lysande
karriär inom filmbranschen, och så jag – en arbetslös kvinna i
medelåldern med noll filmer gjorda.
- Hur gammal är du då? ler han flirtigt och lutar sig fram så
att hans kropp nästan nuddar min, 24 eller?
- 39, svarar jag trött.
Killen kastar sig bakåt med vidgade ögon:
- Men du ser ju bra ut!
Sen tar han ett steg bakåt, granskar mig uppifrån och ner:
- Morsan var också jättefräsch fram tills hon blev 40. Sen
rasera hon med en jävla fart.
Killen halsar sin öl, tillsynes omedveten om sin verbala
knockout. Jag släpar mig till baren (utan rollatorn) och
beställer in ett glas rött, tar en rejäl klunk och önskar att det
funnits en pianist med namnet Sam här. Då skulle jag säga:
”Play it again, Sam”, beställa in en Martini och försvinna bort
i svartvita tankar på den begynnande 40-årskrisen till As Time
Goes By. Det skulle vara bitterljuvt och sofistikerat. Inte som
nu klunkandes Husets vin (som färgar tänderna röda så jag
liknar en vampyr) till Jill Johnssons klämkäcka röst.
Få se, vad krisar folk över? Att man inte har någon karriär
att tala om (x), att man är singel (x) eller att man inte uträttat
något extraordinärt som man kan bli ihågkommen för (x).
Jäklars! Jag har ju bara ett år kvar! Om jag ska hinna krisa för
allt det här innan jag fyller 40, så måste jag börja nu!



Panik i tanken

”Det är bara friska människor som är villiga att medge att de är galna.”
Nora Ephron

”Jag måste verkligen stressa av”, tänker jag efter en period
med axlarna så högt uppdragna att det är risk för skavsår
på örsnibbarna. Nu är det dags att bli en avslappnad och
harmonisk människa, som flyter omkring i tillvaron med ett
stort inre lugn. Men hur? Jo, men vänta lite, flyter omkring.
Floating. Det blir perfekt. Man kryper ner i en tank som ser ut
som ett ägg och stänger locket till resten av världen. Allting är
tyngdlöst. Man bara glider omkring och slappnar av…
Så är det dags. Efter en genomgång med instruktören så
sätter jag på skivan, öppnar tanken och kliver ner. ”Du kan
välja om du vill ha tänt eller släckt”, säger instruktören. Jag
ser det blå ljuset därnere, som påminner om en landningsbana
för flygplan, och inser att jag aldrig kommer att kunna släppa
taget om verkligheten om jag har tänt. ”Asch, ljus, det är bara
för mesar!” tänker jag och släcker lampan. Oj vad mörkt det
blev! Allt som hörs är ett droppande ljud som liksom ekar.
”Jaha, här ligger jag instängd i en tank”, tänker jag och känner
hur hjärtfrekvensen ökar.
Så kommer tonerna av en försiktig panflöjt och en röst
börjar tala från någon obestämd plats i tanken. Det är en
lugn behaglig mansröst som berättar att jag inte behöver vara
rädd. Jag kommer att flyta i det salta vattnet (kunde man
göra något annat?) och om det känns lite trögt att andas så
beror det bara på att det är hög luftfuktighet och det finns
preciiiiis lika mycket luft här inne som utanför tanken.” Å nej,
jag som tryckte på alla knappar för att släcka ljuset, tänk om
det finns en knapp för luftintaget och så har jag stängt av det
nu!” Hjärtat börjar galoppera.
”Då sätter vi igång. Jag ska nu räkna ner dig till ett helt
avslappnat tillstånd” hör jag liggandes lika mjuk som ett
järnrör. ”Ja men kom igen då! Stäng av den där attans
panflöjten och räkna ner mig någon gång!” har jag lust att
skrika. Det är till att vara avslappnad. Han räknar ner; tio,
nio, åtta… däremellan är det långa tystnader, för att man ska
slappna av. Men för varje siffra slår hjärtat allt snabbare och
när han är nere på sju så låter det som ett trumsolo ur en Sex
Pistolslåt inombords.
”Sex. Du märker hur du börjar släppa kontrollen.” Ha!
Skulle inte tro det. Jag vill tända ljuset nu. Allt detta mörker,
tystnaden och tanken på att tona bort i någon slags ingenting
ger mig gravassociationer! Den gamla skräckfilmsrepliken
”Ingen kan höra om du skriker” dyker upp i huvudet. Jag
plaskar mig upp i sittande ställning och börjar treva utmed
väggen där ljusknappen ska sitta, men det finns ingen knapp
där längre…
”Fem, du känner hur du sakta sjunker bort i total
avslappning.” Jag trevar allt snabbare, upp och ner, fram och
tillbaka, men knappen är verkligen borta.
”Fyra, du släpper nu taget om dina tankar.” Sure. Tankarna
far runt som en sportkommentators rop under en målrik
hockeymatch och blir allt mer panikartade. ”Du känner varken
armar eller ben längre, du bara svävar.” Nu står jag på knä
och bankar i taket. Jag känner mig som en okläckt kyckling i
panikattack. Släpp ut mig ur ägget nu!!!! ”Tre. Du vilar i dig
själv.” Jag trycker händerna mot taket allt vad jag orkar. Men
ägget öppnar sig inte. ”Tänk om det är låst tills floatingen är
över?”
Rösten räknar ner de sista stegen och när han säger ”Nu
ska jag låta dig vila i din avslappning” så dunsar jag ner i
sittande ställning. Men vad är det jag känner bakom ryggen?
Ljusknappen. Men varför sitter den plötsligt på den väggen?
Ett milt ljus sprider sig och jag inser att jag flutit runt ett
halvt varv under min lilla stund av avslappning i början. Nu
ser jag var luckan är också och den åker upp hur lätt som helst
när jag trycker på den.
Jag har slutat att hyperventilera och medan jag varvar ner
så hör jag ”Nu ska jag snart räkna upp dig igen och du kommer
att märka att det var länge sedan du var så här avslappnad
och det totala lugn du nu fått kommer du att bära med dig
resten av dagen.” Då börjar jag skratta, först lite fnissande
så där men snart så hjärtligt så att det ekar i floatingtanken.
Och så bestämmer jag mig för att ”floata” snart igen – för om
det är något jag måste lära mig så är det tydligen att släppa
kontrollen.


Ett oväntat besked 1

”Trassla inte till saken genom att komma dragande med fakta.”Groucho Marx

Aldrig ska man sluta att förvånas. Blev för ett tag sedan
uppringd av en kvinna från ett rekryteringsföretag, som sa:
- Vi jobbar åt företaget x och du hade ju sökt jobbet som
webbredaktör där.
- Ja det stämmer, svarade jag glatt.
- Öh…jag undrar, hur lång journalistutbildning har du?
- Det står i min CV som du borde ha framför dig, sa jag
… inte. Sånt är jag alldeles för artig för. Eller okey, jag körde
bil och hade fullt upp med att prata och svänga på en gång.
Så jag rabblade snällt mina meriter och råkade i farten nämna
mina kurser i informationskunskap.
- Men det är ju ingen journalistutbildning, sa hon surt.
- Nej, det har du rätt i, svarade jag skamset och bromsade
för rött.
- Jag är ledsen, men då är du nog inte aktuell. Det är så
många som söker det här jobbet och företaget kräver en längre
journalistisk utbildning än du har.
KLICK!
Det slog om till gult samtidigt som jag hade en tom lur i
örat. Så nu undrar jag: Vad händer härnäst? Kanske ringer
Svenska Spel och säger att jag var en siffra från att vinna en
miljon.

Ett oväntat besked 2

”Vår herre har skapat nötterna, men han har inte knäckt dem.”Goethe

Är uppe med tuppen och sitter framför datorn när telefonen
ringer. Det är från samma bemanningsföretag som ringde mig
för några veckor sedan angående ett jobb som webbredaktör
som jag sökt. Den gången blev samtalet kort, i stort sett
konstaterades det bara att jag inte hade tillräckligt lång
journalistutbildning för att komma på en intervju. Därför
blir jag väldigt nyfiken vad de vill nu. Särskilt som det gäller
samma jobb.
Det visar sig att företaget, efter några intervjuer, har
ändrat urvalskriterier. De har ändrat sig och nu är det istället
arbetslivserfarenheterna som står högst i kurs. Eftersom jag
har jobbat några år med webb så är jag tillbaka på banan igen.
Bemanningskvinnan gör en kort telefonintervju och frågar
sedan om jag kan ta mig till staden där intervjun ska äga rum
senare i veckan. Och det kan jag ju så klart.
Hon lovar att återkomma senare under dagen med tid.
Tjoho! Det är tydligen sant, det där om att ibland är ett nej inte
ett nej. Och att man inte ska ge upp hoppet. Här är beviset! Jag
ringer AF, de ska boka tågbiljetter. Sedan går jag visslandes
omkring i lägenheten och funderar på vad jag ska ha på mig
på intervjun.
Ser framför mig blandningen av affärskvinna/cool kvinna
med strikt kavaj och nya tuffa, men ändå stilfulla, stövlar.
Jag visualiserar mig själv; avslappnat tillbakalutad i stolen.
Jag sitter med benen i kors, nonchalant vickandes med min
coola stövel samtidigt som jag med ett säkert leende berättar
varför jag valt att ge upp en lysande framtid som känd
manusförfattare för ett arbete på deras företag.
Telefonen ringer. Det är bemanningskvinnan igen. Hon
låter lite uppgiven.
- Jag pratade just med företaget och måste dessvärre
meddela att de precis har hittat någon de vill anställa. Så….
- Ja, men tack i alla fall, säger jag käckt och slänger på
luren.
På något vis så tror jag inte det är meningen att jag ska ha
det här jobbet. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Kommer
de att ringa en fjärde gång? Vad spännande! Då kanske jag får
åka ända dit innan de säger nej.

Om man ändå var som Gunde Svan

”Ingenting är omöjligt. Bara olika svårt.”Gunde Svan

Om man ändå var som Gunde Svan. Sprang en mil före
frukost, åt en rejäl tallrik gröt och hade uträttat stordåd innan
lunch. Om man bara kunde ropa ”Ja, kom igen då!” till sig
själv på hurtigt dalmål och springa med ekorrpigg blick och
härligt självförtroende fram till telefonen och sedan ringa alla
de där viktiga samtalen som kan ge jobb och uppdrag…
Om det ändå inte kändes som om man drabbats av någon
konstig sjukdom, som gör en så ofantligt trött samtidigt som
man får en självförtroendesvacka i storlek av Grand Canyon
så fort man närmar sig telefonen.
Om man ändå inte på fullt allvar trodde att den eventuelle
arbetsgivaren skulle skälla ut en för att man ringde och tog
upp hans eller hennes dyrbara tid.
Om man ändå inte hade så många bra skäl för att inte lyfta
luren just idag; man är förkyld och det låter inte bra med en
hes kraxande röst, har pms och vill inte stortjuta i luren eller
tycker att det är för stökigt hemma och det kan ju inte vara bra
för luftrören med så mycket damm i rummet…
Om man ändå inte var så orolig för att aldrig någonsin få
ett jobb så att man inte kan sova på natten och är tvungen att
sova ut dagen efter. Och då har ju halva dagen gått, så det är
lika bra att vänta med att ringa tills i morgon…