Klockan är halv tio en lördagsmorgon. Vi ska precis börja äta frukost.
Sambon har lärarrösten på och föreläser för Lilla E (12).Jag är trött och blodsockergrinig och vill ha mitt te innan hjärnan börjar fungerar.
SAMBON
Jo ser du och sen har vi Schengenavtalet, det tecknades...
JAG
Men måste du prata om sånt där innan vi fått i oss frukost?
LILLA E
Men Camilla jag frågade ju faktiskt pappa och jag tycker det här är jätteintressant!
JAG
Okey
Sen slog jag diskret upp seriesidan i tidningen och med sambons malande om gränsavtalet i bakgrunden engagerade jag mig i en hund som tappat bort sin bräda. Så kan det gå.
28 november, 2010
22 november, 2010
Vintertrötthet
Det är måndag kväll. Jag är på yoga. Rummet är mörkt, det doftar kanel och någon annan god krydda från yogiteet som några druckit innan vi börjar. På bordet framför oss står tända ljus och fladdrar rogivande.
Ute yr snön. Härinne är det varmt och mysigt. Jag har en filt över benen och sitter bekvämt på en yogamatta. Läraren går igenom olika delar i yogan och skriver på tavlan;
Yamas
Niyamas
och ögonlocken blir tunga, så tunga... Vad blir nästa ord tro?
Om jag får bestämma så...
...Pyjamas.
Ute yr snön. Härinne är det varmt och mysigt. Jag har en filt över benen och sitter bekvämt på en yogamatta. Läraren går igenom olika delar i yogan och skriver på tavlan;
Yamas
Niyamas
och ögonlocken blir tunga, så tunga... Vad blir nästa ord tro?
Om jag får bestämma så...
...Pyjamas.
19 november, 2010
Mjukisarg
I morse vaknade jag på fel sida, som man säger. Var så ohyggligt arg på hela världen. Filpaketet slant, flingorna var fula och varenda hemsk nyhet i tidningen tog jag personligt.Tänkte att det var bäst att powerwalka ner till stationen. Så jag drog på mig kläderna och letade ferbrilt efter min svarta Nike-mössa som jag brukar dra ner över öronen när jag cyklar och går snabbt. Men den var borta. Förståss!
Så jag tog min vita, ulliga kaninliknande mössa och till detta ett par lika vita och ulliga vantar. Så klev jag ner mot city och centralstationen, snabbt guppandes likt en mycket ilsken kanin med hängande öron. Ilskan drev på mig, men desto närmare jag kom staden, desto fler människor mötte jag - och de log alla brett mot mig.
Så där gick jag och kunde inte annat än att le tillbaka. Värmen spred sin inombords och det var bara att konstatera;
- Det går inte att vara arg i en ullig mjukismössa. Det bara är så!
18 november, 2010
Härliga värmlänningar
Det är onsdag kväll och jag står på perrongen och huttrar. Tåget är sent. Ingen information. Vi har stått i en kvart och väntat. Det är snålblåst och perrongen glittrar av frost i skenet från en gatlykta. Då rullar tåget in.
Kliver på, frusen och grinig, sätter mig och börjar bläddra i lite arbetsmaterial. Tåget rullar och det sprakar till i högtalarna. En mycket varm och värmländsk mansröst ljuder;
MANNEN
Ja välkomne hit tillslut då. Jag får ursäkta för allt krôngel. Tyvärr blir det lite mer då, för vi måste snart stanne för ett tågmôte. Är de nôn som ska till Väse så får ni komme fram hit, fôr di säger att vi inte får nån plattfôrm att stanne ve, men kom bare fram hit så får vi lôset. Sen ska vi dra igång kaffekokern, så ni ska få lite kaffe...men jag måste kôre också...men i Väse ska det nog ordne sig!
Jag log hela vägen in till Karlstad.
Kliver på, frusen och grinig, sätter mig och börjar bläddra i lite arbetsmaterial. Tåget rullar och det sprakar till i högtalarna. En mycket varm och värmländsk mansröst ljuder;
MANNEN
Ja välkomne hit tillslut då. Jag får ursäkta för allt krôngel. Tyvärr blir det lite mer då, för vi måste snart stanne för ett tågmôte. Är de nôn som ska till Väse så får ni komme fram hit, fôr di säger att vi inte får nån plattfôrm att stanne ve, men kom bare fram hit så får vi lôset. Sen ska vi dra igång kaffekokern, så ni ska få lite kaffe...men jag måste kôre också...men i Väse ska det nog ordne sig!
Jag log hela vägen in till Karlstad.
15 november, 2010
43 nästan 12
Häromdagen skulle jag göra ett reportage på en fritidsgård. Det var sol och vit gnistrande snö och jag promenerade till fritidsgården iklädd min nya fluffiga vita mössa. Ni vet en sån där som de vackra kvinnorna har i modereportage eller kanske i den 80-talsromantiska musikvideon Last Christmas, de som ser så oerhört söta och tjejiga ut (kvinnorna alltså). Min mössa är underbart fluffig och alldeles mjuk, som en angorakanin ungefär, och varm. Det är som att gå omkring i en härlig filt.
Det är bara det att den syns på typ 100 meters håll, och att det mer ser ut som om jag har en överkörd angorakanin på huvudet än att jag påminner om de snygga fotomodellerna. Jag köpte den när sambon var i Kina och såg framför mig hur han skulle se på mig med beundrande blick och hur vi skulle springa hand i hand över snötäckta berg sjungandes The hiiiiiills are alive, with the soooound of muuuusic" eller kanske inte... Fast jag trodde nog det skulle bli lite mer Last Christmas romantik i luften än ett "Jaha, oj då" när jag visade mössan. Det lite sneda, outgrundliga Mona-Lisa-leendet som svar på frågan "Visst var den fin?" gjorde väl inte saken bättre.
Efter några "Vilken fin mössa du har" sagt med ett brett leende av kollegor började jag bli lite misstänksam. Som gammal manusförfattare är man ju extra känslig för undertexter och de där leendena såg lite väl breda ut.
Nåja, tillbaka till Fritidsgården; Jag var alltså på väg dit, gick och mös i min mössa när jag mötte fem brötiga 12-åringar på gångvägen. De stod och knuffade på varandra och brölade 12-årspipigt. De fick syn på mig, flinade, fortsatte knuffa varandra och närmade sig mig med ett kroppspråk som visade att de tänkte knuffa på mig också.
- Heeeej, ropade en av killarna högt. De andra brölfnissade.
- Hej,hej, sa jag och passerade.
De närmade sig skrattande och jag fick nästan knö mig förbi dem. Hörde hur en av dem följde efter mig och gjorde ljud som skulle föreställa mina lufsiga steg. Sedan skrek han efter mig:
-Vilken fin mössa du har!
De andra skrattade högt.
- Tycker du, tack, svarade jag och la till på värsta tolvårsnivån- nästan lika fin som din!
Killen vart lite ställd och svarade lite lätt desperat:
- Näe min är mycke cooolare!
Jag gick vidare med ryggen rak. Skitungen hade fått svar på tal, men själv var jag åter tolv igen och stoltheten för min mössa var som bortblåst. Dagen efter började det att regna. Det var nästan så att jag blev lite lättad. Man blir aldrig äldre än man gör sig, heter det ju, men hur gör man för att göra sig äldre än 12? Det skulle jag gärna vilja veta.
Det är bara det att den syns på typ 100 meters håll, och att det mer ser ut som om jag har en överkörd angorakanin på huvudet än att jag påminner om de snygga fotomodellerna. Jag köpte den när sambon var i Kina och såg framför mig hur han skulle se på mig med beundrande blick och hur vi skulle springa hand i hand över snötäckta berg sjungandes The hiiiiiills are alive, with the soooound of muuuusic" eller kanske inte... Fast jag trodde nog det skulle bli lite mer Last Christmas romantik i luften än ett "Jaha, oj då" när jag visade mössan. Det lite sneda, outgrundliga Mona-Lisa-leendet som svar på frågan "Visst var den fin?" gjorde väl inte saken bättre.
Efter några "Vilken fin mössa du har" sagt med ett brett leende av kollegor började jag bli lite misstänksam. Som gammal manusförfattare är man ju extra känslig för undertexter och de där leendena såg lite väl breda ut.
Nåja, tillbaka till Fritidsgården; Jag var alltså på väg dit, gick och mös i min mössa när jag mötte fem brötiga 12-åringar på gångvägen. De stod och knuffade på varandra och brölade 12-årspipigt. De fick syn på mig, flinade, fortsatte knuffa varandra och närmade sig mig med ett kroppspråk som visade att de tänkte knuffa på mig också.
- Heeeej, ropade en av killarna högt. De andra brölfnissade.
- Hej,hej, sa jag och passerade.
De närmade sig skrattande och jag fick nästan knö mig förbi dem. Hörde hur en av dem följde efter mig och gjorde ljud som skulle föreställa mina lufsiga steg. Sedan skrek han efter mig:
-Vilken fin mössa du har!
De andra skrattade högt.
- Tycker du, tack, svarade jag och la till på värsta tolvårsnivån- nästan lika fin som din!
Killen vart lite ställd och svarade lite lätt desperat:
- Näe min är mycke cooolare!
Jag gick vidare med ryggen rak. Skitungen hade fått svar på tal, men själv var jag åter tolv igen och stoltheten för min mössa var som bortblåst. Dagen efter började det att regna. Det var nästan så att jag blev lite lättad. Man blir aldrig äldre än man gör sig, heter det ju, men hur gör man för att göra sig äldre än 12? Det skulle jag gärna vilja veta.
01 november, 2010
Terror på Göteborgsstreeet
Del 1
Det är fredag kväll och jag sitter på ett tåg mot Göteborg, tittar ut genom fönstret och filosoferar. Jag och en kompis från manuslinjen ska ha en lugn helg i Göteborg. Vi ska bo på hotell med relaxadelning. Nu ska här slappnas av!
Framför mig sitter tre värmländska par i 50-årsåldern. De pratar och skrattar. Plösligt ropar en av männen till och följande dialog utspelar sig:
INT. TÅGKUPE - KVÄLL
VÄRMLANDSMAN 1
Åh jävlars! Dom har bombhotat hela Göteborg.
DE ANDRA (I mun på varandra)
Va?!
VÄRMLANDSMAN 1
Jo, nån ska spränga hela Göteborgs innerstad i morrn!
VÄRMLANDSMAN 2
Va närdå?
VÄRMLANDSMAN 1
Dom vet inte, nån gång under dan i morrn. Största hotet är mot Nordstan.
VÄRMLANDSKVINNA 1
Då går vi allt ut å äter i kväll....
Alla skrattar
VÄRMLANDSMAN 2
Ja och ställer klöcka tidigt så vi hinner hinner äte frukost innan det smäller!
Alla gapskrattar
Visst är det underbart med den värmländska " det ordner sig alltid...-"mentaliteten. (...och gör det inte det så kvetter det) Men jag tycker det känns så där. Hotellet vi ska bo på ligger i Nordstan. Det var den vilan.
Del 2
Lördag: Nyheterna säger att de har tagit ett antal misstänkta för att ha planerat ett terrorbrott. Det talas om en lastbil full av sprängämnen. "Vad skönt då kan ni slappna av" säger min far när vi pratas vid i telefon. Men hallå, när två manusförfattare med alldeles för aktiva manushjärnor slår sina kloka(?)huvuden ihop så är avslappning inte det första som uppstår.
Vi kommer på alltifrån scener där bomber redan riggats innan de misstänkta blev tagna, till att någon ytterligare inblandad kör lastbilen (fulladdad med sprängämnen) rakt in i köpcentret via infarten till vårt hotell. Och vad är det egentligen som säger att de inte lika gärna kan utföra attentatet i morgon? Terrorister har väl inte söndagsstängt heller?
Nåja, vi skrattar åt oss själva och går ut på stan för vår Göteborgsdag.
Vi shoppar, fikar och träffar min barndomskompis med familj och har jättetrevligt. Hotet försvinner bort i ångorna av kaffe och gott sällskap.
När vi närmar oss hotellet ser vi fyra polispiketer parkerade utanför pressbyrån, mellan vårt hotell och centralstationen. Lite längre bort står ett danskt teveteam (Dansk Radio) med kameror och paraboler riktade mot Nordstan och vårt hotell.
Vi går fram och pratar med reporten som står därute och huttrar. Han menar att när de ändå kört tre och en halv timme från Köptenhamn för att bevaka terrorhotet så kan de ju stå ett tag och vänta...(på vad då?!) Han tycker inte vi ska vara så oroliga även om vi bor där vi bor. Fast hur lugnande känns det när de står där, riggade för att vara först på plats när det smäller?
Vi lunkar in på hotellrummet och byter om, sen går vi på bio. När vi kommer tillbaka är teveteamet borta. En stund senare slår klockan tolv.Men vi blir inga Ask-ungar :)
Det blev en mysig helg trots allt. Fast relaxavdelningen lät vi bli.
Det är fredag kväll och jag sitter på ett tåg mot Göteborg, tittar ut genom fönstret och filosoferar. Jag och en kompis från manuslinjen ska ha en lugn helg i Göteborg. Vi ska bo på hotell med relaxadelning. Nu ska här slappnas av!
Framför mig sitter tre värmländska par i 50-årsåldern. De pratar och skrattar. Plösligt ropar en av männen till och följande dialog utspelar sig:
INT. TÅGKUPE - KVÄLL
VÄRMLANDSMAN 1
Åh jävlars! Dom har bombhotat hela Göteborg.
DE ANDRA (I mun på varandra)
Va?!
VÄRMLANDSMAN 1
Jo, nån ska spränga hela Göteborgs innerstad i morrn!
VÄRMLANDSMAN 2
Va närdå?
VÄRMLANDSMAN 1
Dom vet inte, nån gång under dan i morrn. Största hotet är mot Nordstan.
VÄRMLANDSKVINNA 1
Då går vi allt ut å äter i kväll....
Alla skrattar
VÄRMLANDSMAN 2
Ja och ställer klöcka tidigt så vi hinner hinner äte frukost innan det smäller!
Alla gapskrattar
Visst är det underbart med den värmländska " det ordner sig alltid...-"mentaliteten. (...och gör det inte det så kvetter det) Men jag tycker det känns så där. Hotellet vi ska bo på ligger i Nordstan. Det var den vilan.
Del 2
Lördag: Nyheterna säger att de har tagit ett antal misstänkta för att ha planerat ett terrorbrott. Det talas om en lastbil full av sprängämnen. "Vad skönt då kan ni slappna av" säger min far när vi pratas vid i telefon. Men hallå, när två manusförfattare med alldeles för aktiva manushjärnor slår sina kloka(?)huvuden ihop så är avslappning inte det första som uppstår.
Vi kommer på alltifrån scener där bomber redan riggats innan de misstänkta blev tagna, till att någon ytterligare inblandad kör lastbilen (fulladdad med sprängämnen) rakt in i köpcentret via infarten till vårt hotell. Och vad är det egentligen som säger att de inte lika gärna kan utföra attentatet i morgon? Terrorister har väl inte söndagsstängt heller?
Nåja, vi skrattar åt oss själva och går ut på stan för vår Göteborgsdag.
Vi shoppar, fikar och träffar min barndomskompis med familj och har jättetrevligt. Hotet försvinner bort i ångorna av kaffe och gott sällskap.
När vi närmar oss hotellet ser vi fyra polispiketer parkerade utanför pressbyrån, mellan vårt hotell och centralstationen. Lite längre bort står ett danskt teveteam (Dansk Radio) med kameror och paraboler riktade mot Nordstan och vårt hotell.
Vi går fram och pratar med reporten som står därute och huttrar. Han menar att när de ändå kört tre och en halv timme från Köptenhamn för att bevaka terrorhotet så kan de ju stå ett tag och vänta...(på vad då?!) Han tycker inte vi ska vara så oroliga även om vi bor där vi bor. Fast hur lugnande känns det när de står där, riggade för att vara först på plats när det smäller?
Vi lunkar in på hotellrummet och byter om, sen går vi på bio. När vi kommer tillbaka är teveteamet borta. En stund senare slår klockan tolv.Men vi blir inga Ask-ungar :)
Det blev en mysig helg trots allt. Fast relaxavdelningen lät vi bli.
31 oktober, 2010
30 oktober, 2010
En händelserik Göteborgsweekend
Just nu sitter jag på hotelll Scandic i Göteborg. Det hotellet som ligger i Nordstan. Utanför på torget står 4 polispiketer och en bit bort står ett danskt teveteam med kameror och paraboler riktade mot hotellsidan.
Och vi som skulle åka på en avlslappnande weekend. De har relaxavdelning på hotellet, man kanske skulle prova den...
Och vi som skulle åka på en avlslappnande weekend. De har relaxavdelning på hotellet, man kanske skulle prova den...
25 oktober, 2010
Borgarklassens diskreta charm...
Häromkvällen var jag ute och åt med tjejgänget i Säffle. Vi satt på en restaurang som hade blivit lite av Säffles nya innehak. Maten var lika god som sällskapet och våra röster och skratt ökade allteftersom kvällen fortskred. En av tjejerna försvann ut för att röka. När hon kom tillbaka så lutade hon sig fram mot mig och sa mycket diskret att Reuben Sallmander satt precis bakom min rygg.
Så nyfiken som jag är, så tänkte jag kika lite för att få en glimt av kändisen. Nu var det bara så att detta faktum hade spridit sig mellan vännerna och plötsligt satt i alla fall fem av oss och försökte kika lite under lugg. Den femte kompisen, låt oss kalla henne SÄFFLEKVINNAN hade inte hört något, kanske för att hon inte var så diskret av sig just denna kväll. Den sjätte, låt oss kalla henne för ÅMÅLSKVINNAN kom tillbaka från toaletten just som Säfflebon frågade vad vi höll på med och fick höra detta.
Själv hör jag till de där som tycker det är lite kul att kolla in en kändis men som samtidigt inte vill låtsas om det. Dels för att jag vill vara respektfull (det kan ju inte vara kul att bli utstirrad jämt), dels för att jag tycker det är lite skamligt och töntigt att jag i vuxen ålder faktiskt tycker det är kul att se en kändis... Så jag var inte helt bekväm med situationen.
FÖLJANDE SCEN UTSPELAR SIG
Åmålskvinnan berättar något för oss andra men ingen lyssnar riktigt, alla försöker kika lite snabbt på kändisen bakom min rygg, då vrålar Säfflekvinnan:
SÄFFLEKVINNAN
Det är ingen idé, dom tittar alla på NÅGOT ANNAT!
ÅMÅLSKVINNAN
Vad då?
Säfflekvinnan lutar sig fram och "Viskar" lika diskret som en mistlur.
SÄFFLEKVINNAN
Reuben Sallmander sitter där.
ÅMÅLSKVINNAN
Vem?
SÄFFLEKVINNAN (Nu ännu högre)
REUBEN SALLMANDER!
VI ANDRA
Shhhhhhhh!
Åmålskvinnan ser förvirrad ut.
Säfflekvinnan viftar med hela armen, om och om igen:
SÄFFLEKVINNAN (Dämpad Mistlursröst)
Där! Där!
Åmålskvinnan försöker följa säfflekvinnans vevande arm, hon ser ut som om hon följer en tennismatch. Jag önskar det funnits en källartrapp under bordet, så jag bara hade kunnat kliva ner och bort men det gör det inte. I stället så vänder sig åmålskvinnan till mig och ropar.
ÅMÅLSKVINNAN
Hon pratar om nån Reuben Sallmander. Vad menar hon? Jag har aldrig ens hört talas om karln!
Då ursäktar jag mig, reser mig upp och går till toaletten. Fast först lutar jag mig fram till min kompis som faktiskt varit diskret, och säger;
MILLAN
Du, jag går på toaletten nu. Kan du komma och knacka på när vi ska åka hem, för innan dess kommer jag inte ut därifrån.
Så nyfiken som jag är, så tänkte jag kika lite för att få en glimt av kändisen. Nu var det bara så att detta faktum hade spridit sig mellan vännerna och plötsligt satt i alla fall fem av oss och försökte kika lite under lugg. Den femte kompisen, låt oss kalla henne SÄFFLEKVINNAN hade inte hört något, kanske för att hon inte var så diskret av sig just denna kväll. Den sjätte, låt oss kalla henne för ÅMÅLSKVINNAN kom tillbaka från toaletten just som Säfflebon frågade vad vi höll på med och fick höra detta.
Själv hör jag till de där som tycker det är lite kul att kolla in en kändis men som samtidigt inte vill låtsas om det. Dels för att jag vill vara respektfull (det kan ju inte vara kul att bli utstirrad jämt), dels för att jag tycker det är lite skamligt och töntigt att jag i vuxen ålder faktiskt tycker det är kul att se en kändis... Så jag var inte helt bekväm med situationen.
FÖLJANDE SCEN UTSPELAR SIG
Åmålskvinnan berättar något för oss andra men ingen lyssnar riktigt, alla försöker kika lite snabbt på kändisen bakom min rygg, då vrålar Säfflekvinnan:
SÄFFLEKVINNAN
Det är ingen idé, dom tittar alla på NÅGOT ANNAT!
ÅMÅLSKVINNAN
Vad då?
Säfflekvinnan lutar sig fram och "Viskar" lika diskret som en mistlur.
SÄFFLEKVINNAN
Reuben Sallmander sitter där.
ÅMÅLSKVINNAN
Vem?
SÄFFLEKVINNAN (Nu ännu högre)
REUBEN SALLMANDER!
VI ANDRA
Shhhhhhhh!
Åmålskvinnan ser förvirrad ut.
Säfflekvinnan viftar med hela armen, om och om igen:
SÄFFLEKVINNAN (Dämpad Mistlursröst)
Där! Där!
Åmålskvinnan försöker följa säfflekvinnans vevande arm, hon ser ut som om hon följer en tennismatch. Jag önskar det funnits en källartrapp under bordet, så jag bara hade kunnat kliva ner och bort men det gör det inte. I stället så vänder sig åmålskvinnan till mig och ropar.
ÅMÅLSKVINNAN
Hon pratar om nån Reuben Sallmander. Vad menar hon? Jag har aldrig ens hört talas om karln!
Då ursäktar jag mig, reser mig upp och går till toaletten. Fast först lutar jag mig fram till min kompis som faktiskt varit diskret, och säger;
MILLAN
Du, jag går på toaletten nu. Kan du komma och knacka på när vi ska åka hem, för innan dess kommer jag inte ut därifrån.
20 oktober, 2010
Att stå upp för sig själv
Häromdagen när jag skulle köra ut från en mycket snäv parkering (gjord av Mr F) så hände följande; jag körde emot bilen framför MYCKET LÄTT, en nuddning är ett bättre ord, kofångare mot kofångare. Jag kollade, det syntes inga märken. Ingenting. Men på trottoaren kom en kvinna, viftandes med armarna högt och brett, så jag vevade ner rutan:
KVINNAN
Såg du vad du gjorde?
MILLAN
Ja, jag...
KVINNAN
Du körde på bilen!
MILLAN
Ja jag nuddade den men det blev ju inget märke.
Kliver ut.
MILLAN
Titta här, inga märken.
KVINNAN
Men du körde ju på bilen. Om jag var du skulle jag skriva en lapp med telefonnummer.
Annars åker du dit för smitning.
MILLAN
Varför då? Det blev ju ingenting.
KVINNAN (Nu nästan hysterisk)
Du körde på bilen och jag är vittne om du inte skriver en lapp så kan de anmäla dig och du åker dit för smitning så det sjunger om det. Skriv en lapp, titta här (Vevar omkring sig på en omgivning där alla verkar sköta sig själva) vi är många som har sett dig köra på bilen!
MILLAN
Ja visst då gör jag väl det.
Så jag suckar, tar fram ett papper och skriver precis som det var. Hej, jag nuddade vid din bil när jag skulle köra ut, det blev inga märken men här är mitt namn och telefonnummer om du undrar över något.
Ingen har ringt. Blev jag förvånad? Nej. Men däremot har jag en annan fråga; Varför lät jag en ilsken dam få mig att känna mig skyldig när jag inte gjort något fel? Och varför är det så svårt att stå upp för sig själv?
KVINNAN
Såg du vad du gjorde?
MILLAN
Ja, jag...
KVINNAN
Du körde på bilen!
MILLAN
Ja jag nuddade den men det blev ju inget märke.
Kliver ut.
MILLAN
Titta här, inga märken.
KVINNAN
Men du körde ju på bilen. Om jag var du skulle jag skriva en lapp med telefonnummer.
Annars åker du dit för smitning.
MILLAN
Varför då? Det blev ju ingenting.
KVINNAN (Nu nästan hysterisk)
Du körde på bilen och jag är vittne om du inte skriver en lapp så kan de anmäla dig och du åker dit för smitning så det sjunger om det. Skriv en lapp, titta här (Vevar omkring sig på en omgivning där alla verkar sköta sig själva) vi är många som har sett dig köra på bilen!
MILLAN
Ja visst då gör jag väl det.
Så jag suckar, tar fram ett papper och skriver precis som det var. Hej, jag nuddade vid din bil när jag skulle köra ut, det blev inga märken men här är mitt namn och telefonnummer om du undrar över något.
Ingen har ringt. Blev jag förvånad? Nej. Men däremot har jag en annan fråga; Varför lät jag en ilsken dam få mig att känna mig skyldig när jag inte gjort något fel? Och varför är det så svårt att stå upp för sig själv?
27 september, 2010
Måndag morgon
06:40 står i duschen och får för mig att jag ska ta 07:07 tåget istället för 07:45. Får lite bråttom eftersom det tar tio minuter att cykla ner till stationen. Sedan ska man låsa cykeln och springa till tåget också...
06:43 Slänger på mig kläder
06:48 Kastar i mig en tallrik fil, läser huvudrubrikerna i tidningen och gör en förmiddagsmacka.
06:55 Borstar tänderna.
06:58 springer ut ur huset, låser upp cykeln, kastar mig på i farten och slänger kassen med maten i cykelkorgen medan jag är på väg.
07:00 Tvärstopp. Ett godståg spärrar vägen vid järnvägsövergången. Det kör i 20 km i timmen, gnisslar och jag ser inte slutet ¨på tåget. Tvärvänder och cyklar tillbaka. Full fart över Herrhagsberget som är en mindre omväg med en större backe. Kör racer över en fotbollsplan, sladdar genom hålet i stålstängslet, nerför en liten slänt och ut på cykelvägen.
07:02 full fart genom ett farthinder med staket i små labyrinter typ, ut över rälsen och genom nästa hinder. Känns som jag är med i VM i storslalom.
07:03 Trampar flåsandes uppför backen till Herrhagen och över krönet.
07:04 Susar nerför backen och hoppas jag slipper tvärbromsa för bil när jag passerar bilvägen längst ner.
07:05 Man med permobil äger cykelbanan. Jag far ner på bilvägen med cykeln och passerar mannen i full fart. En kurva kvar.
07:06 Kommer farandes genom det dunkla bilgaraget vid centralstationen. Framför mig finns två vägar, den vänstra där bilarna kör in i garaget, den högra för utfart. En sopbil sopar utfartssidan, jag kommer inte förbi. Kör ut genom infarten. Ingen bil tack och lov.
07:06:40 Ställer cykeln, låser och springer.
07:07 sätter mig på sätet exakt samma sekund som tåget börjar gå. Flåsar, eftersvettas och känner hur hjärtat bultar.
Och jag som köpte antistresspiller igår.
06:43 Slänger på mig kläder
06:48 Kastar i mig en tallrik fil, läser huvudrubrikerna i tidningen och gör en förmiddagsmacka.
06:55 Borstar tänderna.
06:58 springer ut ur huset, låser upp cykeln, kastar mig på i farten och slänger kassen med maten i cykelkorgen medan jag är på väg.
07:00 Tvärstopp. Ett godståg spärrar vägen vid järnvägsövergången. Det kör i 20 km i timmen, gnisslar och jag ser inte slutet ¨på tåget. Tvärvänder och cyklar tillbaka. Full fart över Herrhagsberget som är en mindre omväg med en större backe. Kör racer över en fotbollsplan, sladdar genom hålet i stålstängslet, nerför en liten slänt och ut på cykelvägen.
07:02 full fart genom ett farthinder med staket i små labyrinter typ, ut över rälsen och genom nästa hinder. Känns som jag är med i VM i storslalom.
07:03 Trampar flåsandes uppför backen till Herrhagen och över krönet.
07:04 Susar nerför backen och hoppas jag slipper tvärbromsa för bil när jag passerar bilvägen längst ner.
07:05 Man med permobil äger cykelbanan. Jag far ner på bilvägen med cykeln och passerar mannen i full fart. En kurva kvar.
07:06 Kommer farandes genom det dunkla bilgaraget vid centralstationen. Framför mig finns två vägar, den vänstra där bilarna kör in i garaget, den högra för utfart. En sopbil sopar utfartssidan, jag kommer inte förbi. Kör ut genom infarten. Ingen bil tack och lov.
07:06:40 Ställer cykeln, låser och springer.
07:07 sätter mig på sätet exakt samma sekund som tåget börjar gå. Flåsar, eftersvettas och känner hur hjärtat bultar.
Och jag som köpte antistresspiller igår.
16 september, 2010
Ett val-budskap som tog skruv
I veckan gjorde jag och kollegan en plansch som skulle få ungdomarna i kommunen att gå och rösta. Jag tyckte jag var oerhört fyndig som hittade en kille med världens klädkombination och skrev "Välj färg" som rubrik. För att ytterligare förstärka alla färgkombinationer på sidan så valde vi en rosa färg.
Planschen lades upp på ungdomsforums sida på Facebook och det blev världens debatt...om färgen!
Varför hade vi valt rosa? Var vi smygsossar?
Men vilken färg skulle man välja då? undrade någon.
Den officiella valfärgen är ju blå, är det också smygpropaganda? skrev en annan.
Men ungdomsforums logga är ju grön är det reklam för Centern då?
and so on...
Ojojoj så det kan bli! Jag kanske skulle lägga mig i och säga att vi råkade välja en kille med blå ögon...är det också ett dolt budskap?
Ja debatt blev det i alla fall och vem vet. Kanske leder det till att någon förstagångsväljare går och röstar. Bara de har fått debatterat färdigt om färgen.
08 september, 2010
Att staka sig eller inte...
I veckan pågår Kristinehamns kulturdagar och igår var det litteraturafton. Då var jag med och pratade om min bok och läste ur den. Huh!
Jag gillar verkligen att prata inför folk....inte...inte alls faktiskt!
Jag får alltid för mig att jag ska drabbas av tillfällig tourettes eller bli totalt blank i huvudet och stirra ut i intet en evighet för att sedan falla framlänges och i rakt ner i golvet. Ser hur folk rusar fram och hjälper mig medan jag darrandes försöker resa mig upp eller ännu värre - ingen reser sig upp. Alla sitter kvar, tittar ï golvet och där ligger jag.
Jag berättade för en kollega igår att jag var lite nervös inför att prata för publik. Då sa hon hon lugnande:
- Men dom är ju inte ute efter dig på något vis.
- Är du säker? Ville jag fråga men insåg att det kanske lät lite väl konspiratoriskt. Så jag nickade bara och tänkte "Vi får väl se"
Sedan kom jag till platsen och möttes av en fin,varm publik och även om jag blev lite nervös så kom det varken några fula ord eller svimmningsattacker utan bara en go känsla av att vara i ett sammanhang jag trivdes i.
Jag gillar verkligen att prata inför folk....inte...inte alls faktiskt!
Jag får alltid för mig att jag ska drabbas av tillfällig tourettes eller bli totalt blank i huvudet och stirra ut i intet en evighet för att sedan falla framlänges och i rakt ner i golvet. Ser hur folk rusar fram och hjälper mig medan jag darrandes försöker resa mig upp eller ännu värre - ingen reser sig upp. Alla sitter kvar, tittar ï golvet och där ligger jag.
Jag berättade för en kollega igår att jag var lite nervös inför att prata för publik. Då sa hon hon lugnande:
- Men dom är ju inte ute efter dig på något vis.
- Är du säker? Ville jag fråga men insåg att det kanske lät lite väl konspiratoriskt. Så jag nickade bara och tänkte "Vi får väl se"
Sedan kom jag till platsen och möttes av en fin,varm publik och även om jag blev lite nervös så kom det varken några fula ord eller svimmningsattacker utan bara en go känsla av att vara i ett sammanhang jag trivdes i.
02 september, 2010
Tjuvlyssnat
Nu ska ni få höra. Jag sitter här på tåget hem nu och tjuvlyssnar på en samling glada värmlänningar. De pratar om någon som varit rejält på kanelen. En man i 60-årsåldern harklar sig:
MANNEN (på bred värmländska)
Varför säger di på kanelen när en blir dretfull? En blir väl inte full på Kanel heller!
Ja, det var en bra fråga. Någon därute som har ett svar?
MANNEN (på bred värmländska)
Varför säger di på kanelen när en blir dretfull? En blir väl inte full på Kanel heller!
Ja, det var en bra fråga. Någon därute som har ett svar?
26 augusti, 2010
Att vara som man är
Vissa dagar vill jag köpa ekonomiskt,
och inte ekologiskt
Jag vill inte göra yoga,
utan bara droga (vin)
Inte följa tips på hur man förlorar 35 kilo,
genom att undvika allt som kommer från en silo
Inte ringa in och betala,
till någon välgörenhetsgala
bara äta massor av choklad
och vara fet och glad
och just så är det idag.
Trevlig helg!
och inte ekologiskt
Jag vill inte göra yoga,
utan bara droga (vin)
Inte följa tips på hur man förlorar 35 kilo,
genom att undvika allt som kommer från en silo
Inte ringa in och betala,
till någon välgörenhetsgala
bara äta massor av choklad
och vara fet och glad
och just så är det idag.
Trevlig helg!
19 augusti, 2010
Nästan
Läste i morse i lokalblaskan att popstjärnan Lars Winnerbäck ses som nästan Gud av sina fans. Satt och funderade över uttrycket. Nästan som Gud. Hur uppfattar man det? Nästan. Det finns en del nästan som inte känns helt klockrena, som när man åker förbi Åmål och ser skylten där de stolt proklamerar:
"Åmål - världens näst bästa stad" Hmm.
I våras var jag med och tävlade om att vinna ett årskort på Värmlandstrafik. En dag ringde det. När jag svarade hade jag en mycket glad kvinna i luren som berättade att hon ringde från Värmlandstrafik.
- Grattis, sa hon...(jag blev förväntansfull)Du har vunnit...(Nu nästan hoppade jag av glädje)...andra pris i tävlingen (och där satte jag mig tungt på en stol).
Visst, ett månadskort är inte heller att förakta men känslan av att inte riktigt nå ända fram var den som dröjde kvar när jag la på luren.
Så frågan är;
Är nästan inte alls bra?
Är det verkligen så att man måste vara bäst, verkligen vara Gud för sina fans och vinna förstapris för att känna att man lever livet fullt ut? Eller kanske det är så att det beror på vad man väljer att fokusera på...
Sådant funderade jag på i morse. Sedan kom jag att tänka på gårdagen:
Hade haft en urstressig dag och var rätt grinig. Kom hem till ett fint hem, en omtänksam sambo och for sedan vidare till mina underbara vänner för en fika. Vi pratade och skrattade och det var bara så härligt.
När jag åkte hem den kvällen så tänkte jag
"Just nu är mitt liv nästan helt perfekt.
Jag log och värmen spred sig inombords.
"Åmål - världens näst bästa stad" Hmm.
I våras var jag med och tävlade om att vinna ett årskort på Värmlandstrafik. En dag ringde det. När jag svarade hade jag en mycket glad kvinna i luren som berättade att hon ringde från Värmlandstrafik.
- Grattis, sa hon...(jag blev förväntansfull)Du har vunnit...(Nu nästan hoppade jag av glädje)...andra pris i tävlingen (och där satte jag mig tungt på en stol).
Visst, ett månadskort är inte heller att förakta men känslan av att inte riktigt nå ända fram var den som dröjde kvar när jag la på luren.
Så frågan är;
Är nästan inte alls bra?
Är det verkligen så att man måste vara bäst, verkligen vara Gud för sina fans och vinna förstapris för att känna att man lever livet fullt ut? Eller kanske det är så att det beror på vad man väljer att fokusera på...
Sådant funderade jag på i morse. Sedan kom jag att tänka på gårdagen:
Hade haft en urstressig dag och var rätt grinig. Kom hem till ett fint hem, en omtänksam sambo och for sedan vidare till mina underbara vänner för en fika. Vi pratade och skrattade och det var bara så härligt.
När jag åkte hem den kvällen så tänkte jag
"Just nu är mitt liv nästan helt perfekt.
Jag log och värmen spred sig inombords.
06 augusti, 2010
Kaj Pollak och en säl-synt insikt
I går morse segade jag mig upp, toktrött, och satte mig på 06.16-tåget. "Nu ska här laddas flextid", tänkte jag glatt. Anledningen var att jag, Mr F (sambon) och Lilla E (sambons yngsta) skulle till stadens nya badhus med huvudattraktion, den 95 meter långa vattenrutschkanan.
Men jag fick omvärdera uttrycket "det går som på räls". 30 minuter senare satt jag fortfarande på ett stillastående tåg. Ett godståg hade fått stopp och stod nu på rälsen och blockerade vägen. Nu vart jag grinig värre. Försökte se livet och tillvaron som Kaj Pollak säger att man ska, dvs vända det hela till en fördel. Välja hur jag skulle reagera och tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften. Tillslut rullade tåget och jag kom fram, en dryg halvtimme senare.
På eftermiddagen när jag skulle avsluta jobbet för att hinna med Mr F och Lilla E, så körde det ihop sig rejält på jobbet. En sak jag lagt på hemsidan, blev helt galen. När jag skulle ändra på det så låste sig allt. Mr F och Lilla E väntade tålmodigt. Så jag försökte tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften...
Tillslut ordnade det sig och vi hamnade på badhuset. Tokåkte vattenrutschkana med lilla E. Plötsligt förvandlades den förhatliga övervikten, som jag svurit över så länge nu, till en enorm tillgång. Jag for som en projektil genom banan, kände mig som en säl.
- Du är som en racerbil Camilla, sa Lilla E glatt.
Och jag insåg att om man tittar riktigt noga så finns det nog en fördel bakom många av sakerna i livet som man svär och pustar över. Så där stod jag, genomblöt och lycklig och plötsligt ville jag krama om Kaj Pollak.
Men jag fick omvärdera uttrycket "det går som på räls". 30 minuter senare satt jag fortfarande på ett stillastående tåg. Ett godståg hade fått stopp och stod nu på rälsen och blockerade vägen. Nu vart jag grinig värre. Försökte se livet och tillvaron som Kaj Pollak säger att man ska, dvs vända det hela till en fördel. Välja hur jag skulle reagera och tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften. Tillslut rullade tåget och jag kom fram, en dryg halvtimme senare.
På eftermiddagen när jag skulle avsluta jobbet för att hinna med Mr F och Lilla E, så körde det ihop sig rejält på jobbet. En sak jag lagt på hemsidan, blev helt galen. När jag skulle ändra på det så låste sig allt. Mr F och Lilla E väntade tålmodigt. Så jag försökte tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften...
Tillslut ordnade det sig och vi hamnade på badhuset. Tokåkte vattenrutschkana med lilla E. Plötsligt förvandlades den förhatliga övervikten, som jag svurit över så länge nu, till en enorm tillgång. Jag for som en projektil genom banan, kände mig som en säl.
- Du är som en racerbil Camilla, sa Lilla E glatt.
Och jag insåg att om man tittar riktigt noga så finns det nog en fördel bakom många av sakerna i livet som man svär och pustar över. Så där stod jag, genomblöt och lycklig och plötsligt ville jag krama om Kaj Pollak.
02 augusti, 2010
Sociala medium och stress
Härom dagen satt jag på ett alternativt café och åt lunch alldeles själv. Caféet låg precis vid en gångväg där det passerade mycket folk och vid bordet intill satt ett gäng ungdomar och pratade med varandra. Jag ville verkligen inte sitta där och bara och stirra ut i intet själv. Det kändes misslyckat, rent socialt, men det skulle kännas fel att messa eller prata i mobilen... Så jag stegade iväg och hämtade en lånetidning, en mycket spännande sak med målgrupp personer med specialintresse övernaturligt.
Blädder, blädder... "Vad ska jag läsa?",undrade jag efter att ha bläddrat förbi leviterande män och hemsökta hus. Tillslut hittade jag en frågespalt. Det handlade om drömmar. "Ja men sånt är ju lite intressant",tänkte jag. Det visade sig att det var någon som brukade få besök i drömmarna av en nära släkting,som gått bort för många år sedan. Problemet var bara att släktingen verkade så avstängd, nästan lite irriterad faktiskt,och nu undrade drömmaren vad detta berodde på. Frågan ställdes till ett medium.
Jo, förstår du, svarade mediumet. Det beror på att han blir irriterad, för att du kallar på honom så ofta. Han blir stressad av det. Han orkar inte dyka upp så fort du vill ha kontakt, det stör honom i sitt arbete. Det är en väldigt hektisk tid för honom just nu. Du förstår, han förbereder sig för att återfödas...
"Undrar om de har Losec i himlen?",tänkte jag medan jag smälte maten tillsammans med faktumet att vissa menar att stressen fortsätter även på andra sidan.
Blädder, blädder... "Vad ska jag läsa?",undrade jag efter att ha bläddrat förbi leviterande män och hemsökta hus. Tillslut hittade jag en frågespalt. Det handlade om drömmar. "Ja men sånt är ju lite intressant",tänkte jag. Det visade sig att det var någon som brukade få besök i drömmarna av en nära släkting,som gått bort för många år sedan. Problemet var bara att släktingen verkade så avstängd, nästan lite irriterad faktiskt,och nu undrade drömmaren vad detta berodde på. Frågan ställdes till ett medium.
Jo, förstår du, svarade mediumet. Det beror på att han blir irriterad, för att du kallar på honom så ofta. Han blir stressad av det. Han orkar inte dyka upp så fort du vill ha kontakt, det stör honom i sitt arbete. Det är en väldigt hektisk tid för honom just nu. Du förstår, han förbereder sig för att återfödas...
"Undrar om de har Losec i himlen?",tänkte jag medan jag smälte maten tillsammans med faktumet att vissa menar att stressen fortsätter även på andra sidan.
27 juli, 2010
Att blogga är ego
Har just läst ett utskick om sociala medier. Avsändarna förklarar världen för oss läsare och skriver följande:
"Sociala medier är till 90% bara en teknisk och ekonomisk överlägsen variant på de medier som vi vant oss vid sedan 1800-talets slut. Skype är en förlängning av telefonen, Twitter är en billigare och snabbare variant av vykorten och bloggen är en förlängning av av Rotaryklubbarnas ego-föredrag eller möjligen Speakers Corner i Hyde Park."
Jaha, där fick man så man teg!
Nej, nu vart det konstigt.
Jag förstår inte alls vad de menar.
Skulle jag vara ego?
Ha ett behov av att visa upp mig för allt och alla...
Nä dra på trissor;)
"Sociala medier är till 90% bara en teknisk och ekonomisk överlägsen variant på de medier som vi vant oss vid sedan 1800-talets slut. Skype är en förlängning av telefonen, Twitter är en billigare och snabbare variant av vykorten och bloggen är en förlängning av av Rotaryklubbarnas ego-föredrag eller möjligen Speakers Corner i Hyde Park."
Jaha, där fick man så man teg!
Nej, nu vart det konstigt.
Jag förstår inte alls vad de menar.
Skulle jag vara ego?
Ha ett behov av att visa upp mig för allt och alla...
Nä dra på trissor;)
25 juli, 2010
Närkontakt av första graden
Jag och sambon befinner oss mitt i kommunikationens högborg. Bredvid oss sitter ett par i glad och intressant diskussion - genom varsin mobil. Strax framför sitter två killar mitt emot varandra och messar. Melodiös rock strömmar ur en kvinnas handväska, ett gapskratt ljuder, någon säger högt "Ja vi kommer hem till er sen..."
Jag och sambon skålar och tar en bit av den ljuvligt goda maten. Jag höjer blicken och ser ut över ett andlöst vackert Karlstad. Vi sitter uppe i ett torn i restaurangen med stans finaste utsikt. På en mysig restaurang. Jag är så glad att vi stängde av mobilerna, att vi vågade vara okontaktbara en timme av vårt liv. Att vi kunde vara här och nu. Med varandra och världens godaste mat. Skål!
Jag och sambon skålar och tar en bit av den ljuvligt goda maten. Jag höjer blicken och ser ut över ett andlöst vackert Karlstad. Vi sitter uppe i ett torn i restaurangen med stans finaste utsikt. På en mysig restaurang. Jag är så glad att vi stängde av mobilerna, att vi vågade vara okontaktbara en timme av vårt liv. Att vi kunde vara här och nu. Med varandra och världens godaste mat. Skål!
14 juni, 2010
Trött på sommargäster?
Nu när sommar och semester närmar sig kan det vara bra med lite tips. Har du en stuga där det dräller av jobbiga badgäster i närheten, så kan du ju alltid skaffa en soptunna och en sån här skylt :)
Själv hittade jag denna bild för några somrar sedan,
01 juni, 2010
Leve optimismen
Läste i en intervju att Robin Söderling sagt, efter att ha förlorat 12 gånger mot Roger Federer "För varje gång jag spelar kommer jag närmare att slå honom". Vilken underbar inställning! Och idag, alldeles nyss, gjorde han det. Leve optimismen!
Det om något är väl ett underbart sätt att vända det som många nog skulle kalla motgångar till att bli utmaningar...
En bekanting till mig blev inspirerad till sin egen tolkning av citatet:
"För varje gång jag möter min chef så kommer jag närmare att slå honom."
Så kan det vara.
Det om något är väl ett underbart sätt att vända det som många nog skulle kalla motgångar till att bli utmaningar...
En bekanting till mig blev inspirerad till sin egen tolkning av citatet:
"För varje gång jag möter min chef så kommer jag närmare att slå honom."
Så kan det vara.
31 maj, 2010
Ascociala medier
Har just fått reda på att jag nog blir ansvarig för sociala medier här på jobbet. Jag som vägrat facebook och är en riktig bakåtsträvare. Finns det inte något som heter asociala medier ;)
16 maj, 2010
Åh vilken morgon!
Vaknade i morse, trött som en gnu. Hämtade morgontidningen. På förstasidan satt en man med Rubiks kub mellan fötterna. Det visade sig att han är snabbast i Sverige på att lösa Rubiks kub - med tårna. Då fick jag lust att gå och lägga mig igen.
09 maj, 2010
Socala medier och budskap från ovan
Förra veckan skulle jag ringa runt till olika kommuner och fråga om hur de jobbar med sociala medier. Jag fick inte tag på någon de första dagarna. Det kändes inte så socialt.
Sen gick jag ut på lunch och satt för mig själv vid ett bord och var asocial. Fast jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna på dom som satt vid bordet bredvid mig. Två nyblivna kolleger som hade en trevande första lunch ihop, en man och en kvinna i 40-årsåldern. Följande diskussion utspelade sig:
MANNEN
En kompis till mig har flyttat till Björneborg.
KVINNAN
Jaha, fick han jobb där eller?
MANNEN
Nej, han flyttade bara dit.
KVINNAN
Jaha, varför då?
MANNEN
Jo Gud hade sagt åt honom att göra det. Han hade ingen aning om vad han skulle göra där men han flyttade dit.
Kvinnan tuggar tyst och länge på en salladsbit. Hon tuggar, tuggar,tuggar...
Hon påminner om en ko som idisslar. Blicken flackar.
KVINNAN (Efter lång tystnad)
Jaha...
Själv blir jag jättenyfiken. Jag menar om man får någon sorts uppenbarelse, eller hör Gud tala till en, blir man inte lite besviken om budskapet är att man ska flytta till en liten utdöende bruksort i Värmland?
Vi tror att vi ska göra så speciella saker, att vi måste flytta långt, lyckas stort för att livet ska få extra guldkant och mening. Men tänk om det är så enkelt att den finns precis här...och nu. Meningen med livet. Utan lyckade karriärer, nådda mål och helt utan att du behöver smälta in i mängden. Bara här och nu. För honom var det Björneborg. För dig kanske det är Grums. Var det är spelar ingen roll. Det är var du är som är det viktigaste. För bara du är där du vill vara här i livet så blir det bra. Det kan jag lova. Även om jag inte är Gud :)
Sen gick jag ut på lunch och satt för mig själv vid ett bord och var asocial. Fast jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna på dom som satt vid bordet bredvid mig. Två nyblivna kolleger som hade en trevande första lunch ihop, en man och en kvinna i 40-årsåldern. Följande diskussion utspelade sig:
MANNEN
En kompis till mig har flyttat till Björneborg.
KVINNAN
Jaha, fick han jobb där eller?
MANNEN
Nej, han flyttade bara dit.
KVINNAN
Jaha, varför då?
MANNEN
Jo Gud hade sagt åt honom att göra det. Han hade ingen aning om vad han skulle göra där men han flyttade dit.
Kvinnan tuggar tyst och länge på en salladsbit. Hon tuggar, tuggar,tuggar...
Hon påminner om en ko som idisslar. Blicken flackar.
KVINNAN (Efter lång tystnad)
Jaha...
Själv blir jag jättenyfiken. Jag menar om man får någon sorts uppenbarelse, eller hör Gud tala till en, blir man inte lite besviken om budskapet är att man ska flytta till en liten utdöende bruksort i Värmland?
Vi tror att vi ska göra så speciella saker, att vi måste flytta långt, lyckas stort för att livet ska få extra guldkant och mening. Men tänk om det är så enkelt att den finns precis här...och nu. Meningen med livet. Utan lyckade karriärer, nådda mål och helt utan att du behöver smälta in i mängden. Bara här och nu. För honom var det Björneborg. För dig kanske det är Grums. Var det är spelar ingen roll. Det är var du är som är det viktigaste. För bara du är där du vill vara här i livet så blir det bra. Det kan jag lova. Även om jag inte är Gud :)
16 april, 2010
Min micro-tågluff
Som en Hommage till vårt tidstypiska leverne, där allt ska avverkas snabbt och effektivt, genomförde jag imorse en ofrivillig micro-tågluffning. Var lite sen i morse och satsade på att hinna med 7.50 tåget. När jag kom fram fanns inget tåg i sikte så jag slog mig ner på en bänk och började läsa i Stina Lundberg-Dabrowskis suveräna bok ”Stinas möten” som handlar om alla intressanta människor hon möt. Jag läste och tåget dröjde. Ser hur ett tåg från en annan plattform susar förbi men mitt tåg kommer inte.
Tillslut strax före åtta kommer det. Jag hoppar på och sjunker ner i ett av alla lediga säten. Så åker vi i full fart i fem minuter till första hållplatsen, alla passagerare går av. Ja det vill säga de fem som åkt förutom mig. Sen kommer konduktören fram
KONDUKTÖREN
Ska inte du gå av här, det är slutstationen?
MILLAN
Men jag ska ju till Kristinehamn
KONDUKTÖREN
Oj, då har du hamnat fel.
Mej du får åka med oss tillbaka och
Ta ett nytt tåg.
Lokföraren ropar glatt ifrån hytten.
LOKFÖRAREN
Då får du lite sightseing då…och så hinner du vakna till
Innan du kommer till jobbet.
Konduktören kollar tider med mig och det går ett tåg till stockholm tjugo över åtta från Karlstad. Det kan jag ta. Sen på vägen tillbaka pratar vi tre och har jättetrevligt. Konduktören har också tagit fel tåg en gång och berättar en jätterolig historia om detta. Vi skrattar gott. När vi närmar oss Karlstad säger chauffören glatt att vi fått en perrong att lägga till vid. Han ropar glatt:
CHAUFFÖREN
Ska jag släppa av dig utanför Pressbyrån?
MILLAN
Ja tack snälla.
KONDUKTÖREN
Ja nu hade vi tur annars brukar vi få stanna ute på bangården. Jag brukar få springa över spåren och hoppa mellan tågen.
Då tittar jag ner på mina skor med klackar och tackar för att vi slapp det. Vi skiljs åt och önskar alla varandra en trevlig helg. Vi ses, ropar konduktören och jag tänker glatt att man minsann inte behöver heta Stina Dabrowski för att ha roliga möten. Trevlig helg!
Tillslut strax före åtta kommer det. Jag hoppar på och sjunker ner i ett av alla lediga säten. Så åker vi i full fart i fem minuter till första hållplatsen, alla passagerare går av. Ja det vill säga de fem som åkt förutom mig. Sen kommer konduktören fram
KONDUKTÖREN
Ska inte du gå av här, det är slutstationen?
MILLAN
Men jag ska ju till Kristinehamn
KONDUKTÖREN
Oj, då har du hamnat fel.
Mej du får åka med oss tillbaka och
Ta ett nytt tåg.
Lokföraren ropar glatt ifrån hytten.
LOKFÖRAREN
Då får du lite sightseing då…och så hinner du vakna till
Innan du kommer till jobbet.
Konduktören kollar tider med mig och det går ett tåg till stockholm tjugo över åtta från Karlstad. Det kan jag ta. Sen på vägen tillbaka pratar vi tre och har jättetrevligt. Konduktören har också tagit fel tåg en gång och berättar en jätterolig historia om detta. Vi skrattar gott. När vi närmar oss Karlstad säger chauffören glatt att vi fått en perrong att lägga till vid. Han ropar glatt:
CHAUFFÖREN
Ska jag släppa av dig utanför Pressbyrån?
MILLAN
Ja tack snälla.
KONDUKTÖREN
Ja nu hade vi tur annars brukar vi få stanna ute på bangården. Jag brukar få springa över spåren och hoppa mellan tågen.
Då tittar jag ner på mina skor med klackar och tackar för att vi slapp det. Vi skiljs åt och önskar alla varandra en trevlig helg. Vi ses, ropar konduktören och jag tänker glatt att man minsann inte behöver heta Stina Dabrowski för att ha roliga möten. Trevlig helg!
12 april, 2010
Vad är vad?
I natt drömde jag att jag försov mig och missade tåget. I morse så försov jag mig och missade tåget! Nu undrar jag bara:
Var det en sanndröm eller självuppfyllande profetia?
Var det en sanndröm eller självuppfyllande profetia?
07 april, 2010
Aldrig ska man sluta förvånas
Det här pendlandet är riktigt spännande måste jag säga! Igår såg jag något jag aldrig sett förut:
- Ett barn i koppel.
Jo, det är sant! jag trodde först att jag såg fel. "Det där ser ju ut som ett koppel", tänkte jag men insåg att det måste vara någon sorts sele eller nåt. Men när jag skulle gå förbi barnet, som stod och gungade i gången, så vände sig mannen som satt på ena sidan gången till kvinnan på andra sidan och sa:
MANNEN
Margareta, dra i kopplet.
Varpå kvinnan drog till sig barnet som om det var en hund.
Nu undrar jag bara...VARFÖR?
Det drar ju igång fantasin måste jag säga. Bits det? Kanske är det agressivt mot andra barn? Har de svarta påsar, så de kan plocka upp efter det när de är ute och rastar det?
- Ett barn i koppel.
Jo, det är sant! jag trodde först att jag såg fel. "Det där ser ju ut som ett koppel", tänkte jag men insåg att det måste vara någon sorts sele eller nåt. Men när jag skulle gå förbi barnet, som stod och gungade i gången, så vände sig mannen som satt på ena sidan gången till kvinnan på andra sidan och sa:
MANNEN
Margareta, dra i kopplet.
Varpå kvinnan drog till sig barnet som om det var en hund.
Nu undrar jag bara...VARFÖR?
Det drar ju igång fantasin måste jag säga. Bits det? Kanske är det agressivt mot andra barn? Har de svarta påsar, så de kan plocka upp efter det när de är ute och rastar det?
Att outa eller inte outa del 2
Här sitter jag och inser att jag är hopplöst medelålders. Det mest spännande i mitt liv verkar just nu vara att jag fått till en helt suverän Porterstek med grym sås. Man kanske skulle ha tagit kort på den;)
Nästa tydliga bevis är att jag FÖRFÄRAS över att helt oprovocerat får ta del av andras mest innersta.Vad har hänt nu då? Undrar du kanske, jo jag åkte tåg hem från jobbet och fick höra om någon som gjorde så mycket mer spännande saker än Porterstekar på sin fritid om man säger så....
FLASCHBACK:
Jag står på tåget i en trång gång mellan 300 påskfirare på väg någonstans med prylar över högt och lågt. Själv ska jag stiga av tåget efter en lång dag som avslutats med ett tretimmarsmöte utan någon egentlig paus. Jag är trött, jag vill av och då börjar det;
Det är kö ut till dörren och jag ställer mig fint på rad mellan väskor, hundar, kaniner och en och annan höna...(bildligt talat). Tåget kränger så jag måste hålla i mig för att inte falla handlöst i knäet på en lätt överviktig snarkande man i 50-årsåldern som hänger ut i gången lätt dreglandes och med ena mp3 hörluren dinglandes i luften. "Undrar vad han lyssnat på, avslappningsband kanske?" tänker jag och avbryts av mina tankar av att tjejen på andra sidan gången, runt 20, söt och med pigg uppsyn, får ett telefonsamtal. Säkert från sin bästa kompis. Tåget bromsar in, vi tjugo på kö står tysta. Tjejenpladdrar på högt och tydligt på om någon som heter Alex och även om hon inte lagat porterstek så har det uppenbarligen gått hett till och man får höra allt om vad de gjort, när de gjorde det och hur det kändes. Lika detaljerat som receptet på min porterstek....och så fortsätter hon:
TJEJEN
Å det kändes sååå bra men nu är jag
jätterädd att jag typ ska bli sårad och
sen så ringde Kalle och bara
yla i luren å sa att han hade hört va
vi gjort och vad strulig jag va
och ja bara "men tack
då Kalle för att du äntligen hör
av dig" det är väl typ hundra år sen
sist å vaddårå ärru besk för att vi strula eller?
(Lyssnar)
Mm..mm...ja men eller hur?!
Och hur hadde han fått reda på det
med Alex då? Jag berättar inte sånt för nån.
Det är ju typ mellan mig och Alex, ingen annan har
väl med det å göra! Hålla på
och outa mig så där...
Tåget stannade med ett skärande ljud och jag skyndade mig ut i friheten. "Vad är det med folk egentligen? Har dom inga privatliv?!" tänker jag surt.
Sen slår det mig
Skoningslöst
Ska jag jag säga
jag som bloggar
/Ridå!
Nästa tydliga bevis är att jag FÖRFÄRAS över att helt oprovocerat får ta del av andras mest innersta.Vad har hänt nu då? Undrar du kanske, jo jag åkte tåg hem från jobbet och fick höra om någon som gjorde så mycket mer spännande saker än Porterstekar på sin fritid om man säger så....
FLASCHBACK:
Jag står på tåget i en trång gång mellan 300 påskfirare på väg någonstans med prylar över högt och lågt. Själv ska jag stiga av tåget efter en lång dag som avslutats med ett tretimmarsmöte utan någon egentlig paus. Jag är trött, jag vill av och då börjar det;
Det är kö ut till dörren och jag ställer mig fint på rad mellan väskor, hundar, kaniner och en och annan höna...(bildligt talat). Tåget kränger så jag måste hålla i mig för att inte falla handlöst i knäet på en lätt överviktig snarkande man i 50-årsåldern som hänger ut i gången lätt dreglandes och med ena mp3 hörluren dinglandes i luften. "Undrar vad han lyssnat på, avslappningsband kanske?" tänker jag och avbryts av mina tankar av att tjejen på andra sidan gången, runt 20, söt och med pigg uppsyn, får ett telefonsamtal. Säkert från sin bästa kompis. Tåget bromsar in, vi tjugo på kö står tysta. Tjejenpladdrar på högt och tydligt på om någon som heter Alex och även om hon inte lagat porterstek så har det uppenbarligen gått hett till och man får höra allt om vad de gjort, när de gjorde det och hur det kändes. Lika detaljerat som receptet på min porterstek....och så fortsätter hon:
TJEJEN
Å det kändes sååå bra men nu är jag
jätterädd att jag typ ska bli sårad och
sen så ringde Kalle och bara
yla i luren å sa att han hade hört va
vi gjort och vad strulig jag va
och ja bara "men tack
då Kalle för att du äntligen hör
av dig" det är väl typ hundra år sen
sist å vaddårå ärru besk för att vi strula eller?
(Lyssnar)
Mm..mm...ja men eller hur?!
Och hur hadde han fått reda på det
med Alex då? Jag berättar inte sånt för nån.
Det är ju typ mellan mig och Alex, ingen annan har
väl med det å göra! Hålla på
och outa mig så där...
Tåget stannade med ett skärande ljud och jag skyndade mig ut i friheten. "Vad är det med folk egentligen? Har dom inga privatliv?!" tänker jag surt.
Sen slår det mig
Skoningslöst
Ska jag jag säga
jag som bloggar
/Ridå!
31 mars, 2010
Det är mycket nu!
Man vet att det har blivit lite mycket när man...
...tycker det är väldigt knöligt att låsa upp cykeln efter att ha handlat - och inser att man fortfarande har kundkorgen kvar under armen.
...får ont i hjärtat för att man tycker man lemlästar den färska Basilikan för att få krydda till köttfärssåsen. (Jag svär på att den kved "aj")
...börjar gråta för att de stora stygga tigerhajarna äter upp de stackars små söta fågelungarna på teves snyggaste naturprogram.
...ska ta ett diskret foto under en fin ceremoni, lyfter undan en mikrofon och skapar en skärande rundgång framför politiker, affärsmän och andra celebra gäster som slänger upp händerna för öronen och argt stirrar på en.
...spolar ner passerkortet i toaletten.
Då är det Gôtt att det är Påsk!
...tycker det är väldigt knöligt att låsa upp cykeln efter att ha handlat - och inser att man fortfarande har kundkorgen kvar under armen.
...får ont i hjärtat för att man tycker man lemlästar den färska Basilikan för att få krydda till köttfärssåsen. (Jag svär på att den kved "aj")
...börjar gråta för att de stora stygga tigerhajarna äter upp de stackars små söta fågelungarna på teves snyggaste naturprogram.
...ska ta ett diskret foto under en fin ceremoni, lyfter undan en mikrofon och skapar en skärande rundgång framför politiker, affärsmän och andra celebra gäster som slänger upp händerna för öronen och argt stirrar på en.
...spolar ner passerkortet i toaletten.
Då är det Gôtt att det är Påsk!
22 mars, 2010
Ännu en fördel med att pendla...
..idag har jag druckit vatten som en kamel hela dagen. Sen fyllde jag tre stora pet-flaskor med vatten som jag nu ska bära till tåget. Just nu är jag överlycklig över att jag pendlar - och att det inte är med flyg :)
18 mars, 2010
Äntligen rätt!
"Att vara förvirrad är alltid ett tecken på att det rör på sig i ens förmåga att tänka!"
Så står det på en lapp som någon har satt upp på mitt kontor.
...och plösligt känner jag mig som EINSTEIN
Så står det på en lapp som någon har satt upp på mitt kontor.
...och plösligt känner jag mig som EINSTEIN
17 mars, 2010
Förvirrad
Igår var det min födelsedag och andra dagen på mitt nya jobb. Så jag tänkte göra mig till lite och bjuda på fikabröd, till mina nya arbetskamraters glädje.
Nu är det bara så att jag pendlar, så jag har inte lärt mig de viktiga grundkuskaperna:
1. Vilket som är stans bästa café
2. Var det ligger
Arbetskamraterna gav en mycket enkel vägbeskrivning. Caféet skulle ligga bara något kvarter bort. Så jag gick glatt iväg på lunchen och hittade det direkt...INTE! Jag irrade runt i 30 minuter på isiga gator, som en lätt överviktig Bambi på is. Det var den luchen det.
Nåja min chef hjälpte mig rätt på eftermiddagsrasten så att alla kunde få sitt fikabröd, det är bra ledarskap det :)
Och jag som ska vara med och saluföra stan på en mässa nästa helg.
Så jag säger redan nu, om du kommer dit och jag står där, fråga mig gärna vad som är bra med stan (Jag vet massor) men inte hur man hittar ;)
Nu är det bara så att jag pendlar, så jag har inte lärt mig de viktiga grundkuskaperna:
1. Vilket som är stans bästa café
2. Var det ligger
Arbetskamraterna gav en mycket enkel vägbeskrivning. Caféet skulle ligga bara något kvarter bort. Så jag gick glatt iväg på lunchen och hittade det direkt...INTE! Jag irrade runt i 30 minuter på isiga gator, som en lätt överviktig Bambi på is. Det var den luchen det.
Nåja min chef hjälpte mig rätt på eftermiddagsrasten så att alla kunde få sitt fikabröd, det är bra ledarskap det :)
Och jag som ska vara med och saluföra stan på en mässa nästa helg.
Så jag säger redan nu, om du kommer dit och jag står där, fråga mig gärna vad som är bra med stan (Jag vet massor) men inte hur man hittar ;)
14 mars, 2010
Det arbetslöste sig!
Mina visualiseringar hjälpte, trots min påvra garderob :)
Jag fick jobbet!
Så nu blir det slut på allt gnällande på b-kassan, förlåt a-kassan menar jag, och istället så får jag rapportera om andra dråpliga situationer och tankar om livet och arbetslivet i stort...
Men nu kan jag inte hålla mig. Jag måste bara få känna hur det känns att MARKNADSFÖRA, nu när jag får:
Köp min bok :) Den finns att köpa på bokhandeln i hela Sverige (går att beställa i informationsdisken). Eller så kan du köpa den via Bokus eller Adlibris direkt här på nätet. He,he, det känns så Gôtt det här. Och slutligen;
Tack alla ni som kommit med glada tillrop och stöd och lycka till därute och kom ihåg, ni är BÄST!
Kram från en glad Millan
02 mars, 2010
Jag ser mig själv på mitt nya jobb...
Det sägs att om man verkligen vill ha något så ska man visualisera det. d vs se sig själv i en situation man skulle vilja befinna sig i. Man ska måla upp en bild av att man är mitt i situationen. Så tydligt och detaljerat som möjligt.
Själv har jag hittat ett jobb jag verkligen vill ha. Så jag tänkte att det skadar väl inte att prova lite visualisering också när jag ändå håller på. Jag satte mig ner, blundade, koncentrerade mig och så dök bilden upp. För mitt inre såg jag mig själv på mitt nya arbete:
Visionen:
Jag är mitt i ett spännande möte med mina samarbetsparters. Jag är utåtriktad, säker och… men vad har jag på mig? Den där gamla trasan! Vänta! Jag har… den svarta polon... nej det är ett hål under ena armen, tänk om jag sträcker på mig och så... Eller förresten, jag kanske måste ha kavaj. Men vad ska jag ha till den då?
Och där kom visualiseringen av sig totalt. För helt plötsligt befann jag mig i en spegelvänd känsla av "all dressed up and nowhere to go"... Det fanns bara en sak att göra: Handla
...kläder!
TIPS! VISUALISERA DINA MÅL
Visualisering är ett mycket bra verktyg för att uppnå sina mål. Många idrottsmän använder sig av detta. Låt oss säga att du är livrädd för prata inför folk men, men måste hålla ett föredrag. Då kan du ta hjälp av visualisering.
Visualisera dig själv som en engagerad och erfaren talare. Se hur du håller ögonkontakt med åhörarna, hur du inspirerar och fängslar dem med vad du säger och med ditt kroppsspråk. Hör applåderna när du talat färdigt och visualisera att åhörarna är mycket nöjda. Se hur de kommer fram och tackar dig för ett intressant och berikande föredrag.
Sedan kommer det att gå hur bra som helst med föredraget.
Själv har jag hittat ett jobb jag verkligen vill ha. Så jag tänkte att det skadar väl inte att prova lite visualisering också när jag ändå håller på. Jag satte mig ner, blundade, koncentrerade mig och så dök bilden upp. För mitt inre såg jag mig själv på mitt nya arbete:
Visionen:
Jag är mitt i ett spännande möte med mina samarbetsparters. Jag är utåtriktad, säker och… men vad har jag på mig? Den där gamla trasan! Vänta! Jag har… den svarta polon... nej det är ett hål under ena armen, tänk om jag sträcker på mig och så... Eller förresten, jag kanske måste ha kavaj. Men vad ska jag ha till den då?
Och där kom visualiseringen av sig totalt. För helt plötsligt befann jag mig i en spegelvänd känsla av "all dressed up and nowhere to go"... Det fanns bara en sak att göra: Handla
...kläder!
TIPS! VISUALISERA DINA MÅL
Visualisering är ett mycket bra verktyg för att uppnå sina mål. Många idrottsmän använder sig av detta. Låt oss säga att du är livrädd för prata inför folk men, men måste hålla ett föredrag. Då kan du ta hjälp av visualisering.
Visualisera dig själv som en engagerad och erfaren talare. Se hur du håller ögonkontakt med åhörarna, hur du inspirerar och fängslar dem med vad du säger och med ditt kroppsspråk. Hör applåderna när du talat färdigt och visualisera att åhörarna är mycket nöjda. Se hur de kommer fram och tackar dig för ett intressant och berikande föredrag.
Sedan kommer det att gå hur bra som helst med föredraget.
27 februari, 2010
Äntligen en kul OS-nyhet
Nu ska jag avslöja något som förmodligen kommer att få större delen av Sveriges befolkning att vilja rulla mig i tjära och fjädrar och hänga mig under en offentlig ceremoni på torget i Karlstad: Jag tycker att vinter-OS är offantligt tråkigt! Så. Nu var det sagt!
Sambon ser på skidor och kallar det rafflande, ursäkta men hur länge kan man hålla spänningen uppe? Ja, nu har vi första mellantiden här, efter 3 kilometer så leder ryskan med 15 sekunder och bara en timme kvar att köra... hur rafflande är det på en skala? Okey då, jag har väl lyckats uppbåda visst engagemang och till och med tyckt att det i alla fall varit lite spännande emellanåt och självklart kul att Sverige har gjort så bra ifrån sig men (och nu hör jag hur tjärtunnorna skakas om och kuddar rivs sönder) den enda gången som jag vrålat JAAAAA rakt ut var alldeles nyss...då rullade det nämligen upp en textremsa där det stod att OS avslutas i morrn.
Sambon ser på skidor och kallar det rafflande, ursäkta men hur länge kan man hålla spänningen uppe? Ja, nu har vi första mellantiden här, efter 3 kilometer så leder ryskan med 15 sekunder och bara en timme kvar att köra... hur rafflande är det på en skala? Okey då, jag har väl lyckats uppbåda visst engagemang och till och med tyckt att det i alla fall varit lite spännande emellanåt och självklart kul att Sverige har gjort så bra ifrån sig men (och nu hör jag hur tjärtunnorna skakas om och kuddar rivs sönder) den enda gången som jag vrålat JAAAAA rakt ut var alldeles nyss...då rullade det nämligen upp en textremsa där det stod att OS avslutas i morrn.
22 februari, 2010
En livskick från oväntat håll
Idag var jag och klipte mig och fick med mig något oväntat hem. Min frissa är snart 50 och har en superhärlig inställning till livet. Hon är ett levande bevis på att det finns folk som verkligen lever efter uttryck som "allting är möjligt" och du vet inte, för än du har försökt"... Just nu drömmer hon om att sadla om och göra något helt annat. Inte riktigt ännu men kanske till hösten.
- Vad ska du göra då? undrar jag.
- Det vet jag inte, säger hon med ett brett leende och avslöjar att hennes vänner och bekanta tycker att hon är fullständigt galen.
"Du kan ju inte bara sluta ett fast jobb så där!", vrålar de fyllda av oro. Men frissan bara ler och säger att det ju faktiskt är här och nu som hon lever. Och förresten, vad är det värsta som kan hända?
Jag tycker hon är supercool och kommer med uppmuntrande tillrop men inflikar lite försiktigt så där, utan att grusa hennes glädje över framtidsdrömmarna, att hon kommer att bli saknad. "Det är bra det" menar hon. Vi faller in i en diskussion om drömmar och att våga satsa på dem fullt ut, om att inte vika sig för omgivningens "Närkiska" inställning (Det går aldrig) och vad viktigt det är att våga lyssna på sig själv, även om det man hör kanske låter helt galet först...
Frissan klipper fram mina lockar och samtalet lockar fram min positiva inställning till livet. Jag åker därifrån med en ny frisyr och känslan av att livet är ett äventyr. Så tänk på det nästa gång du gnuggar in schampo i håret: Det är nu du lever och det är DU som lever. Gör det bästa av det, här och nu!
17 februari, 2010
OS i arbetssökning
Satt inkommenderad för att följa en spännande OS final häromdagen och passade på att fundera lite under tiden. Vad gör en idrottsman så duktig att denne kan vinna OS? Jo, en massa träning och en inställning om att man måste misslyckas en himlans massa gånger innan man lyckas fullt ut...jag menar hur hade det gått för Charlotte Kalla om hon för två år sedan tänkt "Nej, nu är det tre tävlingar på raken som jag inte vunnit så jag kommer aldrig vinna något. Jag skiter i OS och käkar chips framför teven i stället..." Men nu gjorde hon ju tack och lov inte det. Lägg sedan till en bra coach och du har ett vinnande koncept.
Så egentligen är det inte mycket som skiljer en OS-tävlande och en arbetssökande åt. Man bör som jobbsökare mao ha samma inställning; det kommer att kräva en massa tränande i jobbsökeriets konst, alla jobb man inte får är steg på vägen och med hjälp av en bra coach kommer man snabbare i mål. Jag har hittat en superbra arbetscoach. Med hennes tips och hjälp vallar jag mina arbetsökarskidor för att vinna mitt eget "OS-guld." Och när jag väl fått mitt jobb så lovar jag att le lika brett och lyckligt som Charlotte Kalla gjorde.
Så egentligen är det inte mycket som skiljer en OS-tävlande och en arbetssökande åt. Man bör som jobbsökare mao ha samma inställning; det kommer att kräva en massa tränande i jobbsökeriets konst, alla jobb man inte får är steg på vägen och med hjälp av en bra coach kommer man snabbare i mål. Jag har hittat en superbra arbetscoach. Med hennes tips och hjälp vallar jag mina arbetsökarskidor för att vinna mitt eget "OS-guld." Och när jag väl fått mitt jobb så lovar jag att le lika brett och lyckligt som Charlotte Kalla gjorde.
15 februari, 2010
Hjärta och smärta
Gissa vad jag fick av sambon på Alla Hjärtans Dag:
En spikmatta.
Hur ska man tolka det?
Tur att jag inte fick värmeljus också, då hade jag kanske trott att budskapet var
Stick och brinn. Nej då jag bara skojar :)
En spikmatta.
Hur ska man tolka det?
Tur att jag inte fick värmeljus också, då hade jag kanske trott att budskapet var
Stick och brinn. Nej då jag bara skojar :)
12 februari, 2010
Skomakarns barn...
Jag läste i Allas Veckotidning i veckan om en kvinna som var medelålders och arbetslös. Hon hade gett bra råd om hur man skulle hantera sin arbetslöshet. Sådana råd som jag borde lyssna på och ta till mig. Vem var då denna kvinna? Jo det var jag. Hrm...det är inte alltid så lätt att leva som man lär ;)
09 februari, 2010
Andas lugnt
Det finns flera jobb att söka som jag vill ha. En regissör tycker det vore kul att få något bra manus att sätta tänderna i. En teatergrupp söker dramatiker. Jag tränar för att bli arbetslivets Rocky. Jag har fått en arbetscoach som är superbra. Företaget har en sida med massor av bra råd som jag ska vara inne på varje dag. Ett manus jag sålt för länge sedan har blivit teater och har blivit sålt vidare men hur är det egentligen med upphovsrätten? Jag har äntligen en lista med saker att göra och plötsligt känner jag mig som han pensionären som sa " idag måste jag både hämta posten och handla, nu kör det allt ihop sig..."
Och så har jag börjat med Mindfulnes, dvs jag ska träna på att göra ingenting och bara lyssna på mina andetag och vara här och nu... Det handlar bara om tio minuter i taget men jag tycker det är jättejobbigt. Jag tycker det verkar supersunt och bra och så men vad svårt det är för nån som tror att man likt en haj kommer att dö om "man slutar simma". Men jag lyssnar på mina andetag och är här och nu och tänker "jaha nu sitter jag här och inte gör någontin jag bara andas lite..." Åååååh vad avslappnande det är att inte göra någonting..." Flås,flås,flås "Ååh, vad jag trivs här och nu....arrrrgh! Men skam den som ger sig.
Men det finns hopp i alla fall. Plötsligt händer det! som trissreklamen säger. Jag känner det på mig, snart får jag jobb...jag ska bara andas lite först :)
Och så har jag börjat med Mindfulnes, dvs jag ska träna på att göra ingenting och bara lyssna på mina andetag och vara här och nu... Det handlar bara om tio minuter i taget men jag tycker det är jättejobbigt. Jag tycker det verkar supersunt och bra och så men vad svårt det är för nån som tror att man likt en haj kommer att dö om "man slutar simma". Men jag lyssnar på mina andetag och är här och nu och tänker "jaha nu sitter jag här och inte gör någontin jag bara andas lite..." Åååååh vad avslappnande det är att inte göra någonting..." Flås,flås,flås "Ååh, vad jag trivs här och nu....arrrrgh! Men skam den som ger sig.
Men det finns hopp i alla fall. Plötsligt händer det! som trissreklamen säger. Jag känner det på mig, snart får jag jobb...jag ska bara andas lite först :)
07 februari, 2010
Working Girl eller Borta Med Vinden
Nu har jag hittat ett jobb som jag verkligen vill ha. Problemet är bara att jag har så svårt att få sådana jobb. Det är lite som när man var singel och skulle på dejt med någon som man så gärna ville bli tillsammans med, ni vet så att man bara ansträngde sig FÖR MYCKET och under hela samtalet satt och tänkte "Nu gäller det. Han bara MÅSTE vilja träffa mig igen. Jag får absolut inte säga eller göra något fel nu" och så slutade det med att man skrattade hysteriskt så man skakade åt något ganska kul som killen sa och lyckades spilla ut kaffet i knäet. Försökte reparera det hela med ett leende som blev som en grimas och avslutade med en rejäl groda och sen ringde han aldrig igen ;)
Men den där som man tyckte var en trevlig kompis, som man kunde vara sig själv med, han blev intresserad. Och man undrade - vad hände?? Så tycker jag det är med jobb ibland. Här kommer ett exempel:
FLASHBACK:
Det är vår och tjällossning. Jag är drygt 20 år och har precis avslutat mediestudier. Har sökt ett journalistjobb på en liten ort i Värmland. Jag vill
verkligen ha det här jobbet! Sitter uppklädd i kavaj och fin-skor i mammas lilla Ford som jag lånat och är jättenervös. Blir kissnödig. Svänger in på en liten lerig skogsväg och stannar på en liten mötesplats. Hoppar ur bilen. När jag sitter hukad i skogen så ser jag att bilen börjar röra sig. Sakta, som i en dröm,ser jag hur den sjunker ner i leran mellan parkeringen och skogen tills det ser ut som om den ska välta.
Jag far upp och in i bilen. Försöker köra upp på vägen men bilen bara slirar längre och längre ner i leran. Då kommer det en bil farandes. En man i 50-årsåldern vevar ner rutan. Han flinar brett.
- Där sitter du allt fast, flåsskrattar han.
Och innan jag hinner svara så åker rutan upp och mannen försvinner vägen bort. Så surrealistiskt! Det är långt innan mobiltelefonernas tid det här så vad ska jag göra? Klockan går. Jag sitter fast. Tiden för intervjun närmar sig med stormsteg och jag kan ingenting göra.
Då kommer det en ytterligare en bil. En medelålders man med stort skägg och snällt leende vevar ner rutan.
- Behöver du hjälp? (Jag nickar) Jag åker hem och hämtar traktorn.
Tio minuter senare är han tillbaka. Drar upp bilen. När han hör om intervjun så säger han att det säkert kommer att gå bra och sedan klappar han mig i ryggen, ler varmt och önskar Lycka till.
Jag kommer en kvart för sent och sedan när jag får frågan om varför jag sökt jobbet så lutar jag mig tillbaka, lägger ena benet över det andra, försöker se moget professionell ut och ska just svara när jag ser ner på min fot: Hela skon och halva benet är täckt med lera! Så jag tänker "ja du Millan det här är kört det" så jag släpper allt hopp, alla krav och bara gör intervjun för att få den gjord.
Tre veckor senare kliver jag in på samma ställe igen. Då för att göra min första dag som journalist på ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle få.
Så nu undrar jag. Vad är knepet?
Men den där som man tyckte var en trevlig kompis, som man kunde vara sig själv med, han blev intresserad. Och man undrade - vad hände?? Så tycker jag det är med jobb ibland. Här kommer ett exempel:
FLASHBACK:
Det är vår och tjällossning. Jag är drygt 20 år och har precis avslutat mediestudier. Har sökt ett journalistjobb på en liten ort i Värmland. Jag vill
verkligen ha det här jobbet! Sitter uppklädd i kavaj och fin-skor i mammas lilla Ford som jag lånat och är jättenervös. Blir kissnödig. Svänger in på en liten lerig skogsväg och stannar på en liten mötesplats. Hoppar ur bilen. När jag sitter hukad i skogen så ser jag att bilen börjar röra sig. Sakta, som i en dröm,ser jag hur den sjunker ner i leran mellan parkeringen och skogen tills det ser ut som om den ska välta.
Jag far upp och in i bilen. Försöker köra upp på vägen men bilen bara slirar längre och längre ner i leran. Då kommer det en bil farandes. En man i 50-årsåldern vevar ner rutan. Han flinar brett.
- Där sitter du allt fast, flåsskrattar han.
Och innan jag hinner svara så åker rutan upp och mannen försvinner vägen bort. Så surrealistiskt! Det är långt innan mobiltelefonernas tid det här så vad ska jag göra? Klockan går. Jag sitter fast. Tiden för intervjun närmar sig med stormsteg och jag kan ingenting göra.
Då kommer det en ytterligare en bil. En medelålders man med stort skägg och snällt leende vevar ner rutan.
- Behöver du hjälp? (Jag nickar) Jag åker hem och hämtar traktorn.
Tio minuter senare är han tillbaka. Drar upp bilen. När han hör om intervjun så säger han att det säkert kommer att gå bra och sedan klappar han mig i ryggen, ler varmt och önskar Lycka till.
Jag kommer en kvart för sent och sedan när jag får frågan om varför jag sökt jobbet så lutar jag mig tillbaka, lägger ena benet över det andra, försöker se moget professionell ut och ska just svara när jag ser ner på min fot: Hela skon och halva benet är täckt med lera! Så jag tänker "ja du Millan det här är kört det" så jag släpper allt hopp, alla krav och bara gör intervjun för att få den gjord.
Tre veckor senare kliver jag in på samma ställe igen. Då för att göra min första dag som journalist på ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle få.
Så nu undrar jag. Vad är knepet?
04 februari, 2010
Ett litet vist ord på vägen
"Det finns bara två vägar till lyckan:
antingen höja sig så mycket, att världen förefaller en ytterligt liten,
eller slå sig ner i en liten djup fåra,
där varje grässtrå i ens omgivning förefaller en som något stort.
Johan Nestroy
02 februari, 2010
Att outa eller inte outa det är frågan...
När man bloggar är det svårt att veta hur mycket man ska outa - av sig själv och andra. Själv har jag valt att bjuda på små scener ur mitt liv som underdog. Problemet är att det oftast är någon mer med när det händer saker. Någon som säger eller gör något kul som jag bara måste berätta om, och nu har jag insett att jag kanske outar andra också. Hmm, så frågan är - hur lyckas man skildra tokiga situationer utan att andra känner sig utpekade? Eller förlöjligade? Det vill jag ju verkligen inte. Själv är jag väldigt löjlig och det står jag för. Fast om någon annan skrev om hur löjlig jag var så skulle jag nog bli ganska sur...
Problemet är att jag tycker det är extra kul med situationer som ska vara allvarliga men där det yttre bidrar till komik mitt i det hela. Jag kan ta ett exempel, eftersom det är 20 år sedan och jag tror att det kan anses vara preskiberat:
FLASHBACK:
Jag är på maskerad tillsammans med en dejt. Jag är häxa, med kritvitt ansikte grönfärgat hår och lång pomperipossanäsa med en enorm finne på. Min dejt är Döden. Han ser mycket skrämmande ut med kåpa, lie och allt. Festen hålls mitt i centrum.
Festen: Jag har Drakula till bordet. Han har slängkappa, huggtänder och en underbar humor. Jag skrattar så näsan nästan trillar av. Vi skålar och pratar. Till slut får Döden nog. Han greppar lien och går från festen. Jag får tag i kvasten och skyndar efter.
Centrum: Döden går med raska steg på gågatan med lien i högsta hugg. Efter kommer en häxa springandes med gungande näsa och en kvast under armen.
HÄXAN (Ropar)
Vänta, vänta! Jag är inte intresserad av Drakula, vi pratade ju bara.
Gissa om en och annan pundare och alkis trodde att de fått en snedtändning den kvällen.
Problemet är att jag tycker det är extra kul med situationer som ska vara allvarliga men där det yttre bidrar till komik mitt i det hela. Jag kan ta ett exempel, eftersom det är 20 år sedan och jag tror att det kan anses vara preskiberat:
FLASHBACK:
Jag är på maskerad tillsammans med en dejt. Jag är häxa, med kritvitt ansikte grönfärgat hår och lång pomperipossanäsa med en enorm finne på. Min dejt är Döden. Han ser mycket skrämmande ut med kåpa, lie och allt. Festen hålls mitt i centrum.
Festen: Jag har Drakula till bordet. Han har slängkappa, huggtänder och en underbar humor. Jag skrattar så näsan nästan trillar av. Vi skålar och pratar. Till slut får Döden nog. Han greppar lien och går från festen. Jag får tag i kvasten och skyndar efter.
Centrum: Döden går med raska steg på gågatan med lien i högsta hugg. Efter kommer en häxa springandes med gungande näsa och en kvast under armen.
HÄXAN (Ropar)
Vänta, vänta! Jag är inte intresserad av Drakula, vi pratade ju bara.
Gissa om en och annan pundare och alkis trodde att de fått en snedtändning den kvällen.
21 januari, 2010
Loket som inspiratör
Har fått en idé. Varför inte låta gamla Bingolotto- Loket jobba som inspiratör för oss arbetslösa. När depressionen slår till över att man inte har ett jobb så kan Loket komma och föreläsa. Varför denna idé då? Jo läste i tidningen att Loket,nu 68 år, åker runt och håller i Bingo helt ideelt.
Intervjuaren frågade:
- Var kommer drivkraften ifrån?
Varpå loket svarade:
- Jag kan lika gärna göra det här istället för att lägga mig ner och dö direkt.
Så kan man också se det.
Intervjuaren frågade:
- Var kommer drivkraften ifrån?
Varpå loket svarade:
- Jag kan lika gärna göra det här istället för att lägga mig ner och dö direkt.
Så kan man också se det.
16 januari, 2010
Rocky Road...
När man är arbetslös och söker jobb och gör allt för att komma vidare i livet så kan man behöva lite uppmuntran ibland.Och är man sambo med en kvinna som är arbetslös kan man också behöva lite lyx i vardagen ibland.
Så jag fortsatte mitt ROCKY tema och gjord världens godaste och i särklass dyraste godis jag någonsin gjort. Rocky Road. Ni måste bara prova.
Det tokiga i kråksången var bara att jag ville överraska sambon - han skulle få supergoda Rocky Roads på bordet när han kom hem efter en lång konsert. Så jag sa att jag skulle åka och handla lite för att gotta till mig för en mysig hemmakväll i min ensamhet. Följande scen utspelar sig:
Millan kommer hem, med busigt uttryk i ansiktet.
Sambon: - Jaha har du handlat tjejgodis nu.
Millan: Mmm (lurigt leende)
Sambon tar retfullt tag i påsen. Millan försöker hindra honom. Sambon kikar ner i påsen och får se:
600 gram choklad
1 påse jordnötter
2 påsar dumlekola,
1 påse marsmallows
1 påse skalade pistagenötter
/RIDÅ
KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL RECEPTET:
Så jag fortsatte mitt ROCKY tema och gjord världens godaste och i särklass dyraste godis jag någonsin gjort. Rocky Road. Ni måste bara prova.
Det tokiga i kråksången var bara att jag ville överraska sambon - han skulle få supergoda Rocky Roads på bordet när han kom hem efter en lång konsert. Så jag sa att jag skulle åka och handla lite för att gotta till mig för en mysig hemmakväll i min ensamhet. Följande scen utspelar sig:
Millan kommer hem, med busigt uttryk i ansiktet.
Sambon: - Jaha har du handlat tjejgodis nu.
Millan: Mmm (lurigt leende)
Sambon tar retfullt tag i påsen. Millan försöker hindra honom. Sambon kikar ner i påsen och får se:
600 gram choklad
1 påse jordnötter
2 påsar dumlekola,
1 påse marsmallows
1 påse skalade pistagenötter
/RIDÅ
KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL RECEPTET:
13 januari, 2010
Nästan precis som i en Rocky film...
Musiken ljuder. Jag ligger raklång i vårt nya hemmagym. Tar i så det knakar i musklerna. Jag är på väg. Mitt nya liv har börjat. Snart kommer jag att slå från underläge, med tränad kropp och vinnarpsyke. Vägen mot segern har börjat. Jag är cool. Känner mig som Rocky i den gamla boxningsfilmen ni vet. Han som går från otränad looser till att vinna allt. Filmen som fick mig att börja jogga som tonåring med Eye of the tiger i freestylen. Inombords boxandes i luften. Nu ligger jag här och drar i vikter. Arbetslivets Rocky, det är jag det. Snart kommer den gamla otränade föredettingen att stega in på arbetslivets arena, snart räcks hennes hand upp i seger-geste snart... jag tittar ner på mina långkalsonger....hmmm och inte blir det bättre av att MITT soundtrack är gnisslandet från sambons altfiol från rummet bredvid. Okey då. Stryk det där med cool. Men jag är på gång. Så det så!
06 januari, 2010
Låt aldrig hoppet försvinna
Var ute på stan en dag i mellandagarna. Folk sprang omkring med villt stirrande blickar i snöyran på jakt efter fynd. Familjer bråkade, barn grät och på stormarknaden utanför stan rådde samma stämning som när Titanic sjönk, inte för att jag var med på den tiden men jag kan gissa att det enda som saknades nu var musiker som spelade, mitt i kaoset. En panikslagen massa välde runt i affären, skrik och gråt ljöd omkring mig och bakom min rygg hörde jag en man som med panik i rösten sa:
- Där borta är utgången.
Jag flydde fältet och hamnade i en klädaffär inne i centrum. Fick tag på en snygg vit trikåtröja. Stod i omklädesummets hemska sken och tittade på min vinterbleka skepnad.Jag var trött.
En mamma med en liten tjej klev in i hytten bredvid mig. Mamman bökade runt därinne i full färd med att byta om. Jag krånglade på mig tröjan. Den satt som ett andra skinn och fick magen att se ut som en puckelpist i nysnö, mjuk,vit och böljande. Jag suckade djupt.
Då hördes en liten späd flickröst från hytten bredvid, hon sjöng:
- Tänd ett ljus och låt det brinna.... (Rösten ökade i kraft) låt aldrig hoppet försvinna...
Mamman väste lite.
- Tyst, vi är inte ensamma här.
Men flickan fortsatte sjunga. Högt och tydligt och med stolthet i rösten.
- Det är MÖRKT NU MEN DET BLIR LJUSARE IGEN. TÄND ETT LJUS OCH LÅT DET BRINNA, LÅT ALDRIG HOPPET FÖRSVINNA....
Och det var så härligt. Jag log för mig själv därinne i hytten och blev alldes varm inombords. Vilken underbar liten glädjespridare.
- Där borta är utgången.
Jag flydde fältet och hamnade i en klädaffär inne i centrum. Fick tag på en snygg vit trikåtröja. Stod i omklädesummets hemska sken och tittade på min vinterbleka skepnad.Jag var trött.
En mamma med en liten tjej klev in i hytten bredvid mig. Mamman bökade runt därinne i full färd med att byta om. Jag krånglade på mig tröjan. Den satt som ett andra skinn och fick magen att se ut som en puckelpist i nysnö, mjuk,vit och böljande. Jag suckade djupt.
Då hördes en liten späd flickröst från hytten bredvid, hon sjöng:
- Tänd ett ljus och låt det brinna.... (Rösten ökade i kraft) låt aldrig hoppet försvinna...
Mamman väste lite.
- Tyst, vi är inte ensamma här.
Men flickan fortsatte sjunga. Högt och tydligt och med stolthet i rösten.
- Det är MÖRKT NU MEN DET BLIR LJUSARE IGEN. TÄND ETT LJUS OCH LÅT DET BRINNA, LÅT ALDRIG HOPPET FÖRSVINNA....
Och det var så härligt. Jag log för mig själv därinne i hytten och blev alldes varm inombords. Vilken underbar liten glädjespridare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
