Kaj Pollak och en säl-synt insikt

I går morse segade jag mig upp, toktrött, och satte mig på 06.16-tåget. "Nu ska här laddas flextid", tänkte jag glatt. Anledningen var att jag, Mr F (sambon) och Lilla E (sambons yngsta) skulle till stadens nya badhus med huvudattraktion, den 95 meter långa vattenrutschkanan.

Men jag fick omvärdera uttrycket "det går som på räls". 30 minuter senare satt jag fortfarande på ett stillastående tåg. Ett godståg hade fått stopp och stod nu på rälsen och blockerade vägen. Nu vart jag grinig värre. Försökte se livet och tillvaron som Kaj Pollak säger att man ska, dvs vända det hela till en fördel. Välja hur jag skulle reagera och tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften. Tillslut rullade tåget och jag kom fram, en dryg halvtimme senare.

På eftermiddagen när jag skulle avsluta jobbet för att hinna med Mr F och Lilla E, så körde det ihop sig rejält på jobbet. En sak jag lagt på hemsidan, blev helt galen. När jag skulle ändra på det så låste sig allt. Mr F och Lilla E väntade tålmodigt. Så jag försökte tänka "Ja, det här var ju jättespännande, vad kan jag göra för bra av detta nu då?" typ. Men allt jag ville var att slå Kaj Pollak på käften...

Tillslut ordnade det sig och vi hamnade på badhuset. Tokåkte vattenrutschkana med lilla E. Plötsligt förvandlades den förhatliga övervikten, som jag svurit över så länge nu, till en enorm tillgång. Jag for som en projektil genom banan, kände mig som en säl.
- Du är som en racerbil Camilla, sa Lilla E glatt.
Och jag insåg att om man tittar riktigt noga så finns det nog en fördel bakom många av sakerna i livet som man svär och pustar över. Så där stod jag, genomblöt och lycklig och plötsligt ville jag krama om Kaj Pollak.