Nästan

Läste i morse i lokalblaskan att popstjärnan Lars Winnerbäck ses som nästan Gud av sina fans. Satt och funderade över uttrycket. Nästan som Gud. Hur uppfattar man det? Nästan. Det finns en del nästan som inte känns helt klockrena, som när man åker förbi Åmål och ser skylten där de stolt proklamerar:

"Åmål - världens näst bästa stad" Hmm.

I våras var jag med och tävlade om att vinna ett årskort på Värmlandstrafik. En dag ringde det. När jag svarade hade jag en mycket glad kvinna i luren som berättade att hon ringde från Värmlandstrafik.

- Grattis, sa hon...(jag blev förväntansfull)Du har vunnit...(Nu nästan hoppade jag av glädje)...andra pris i tävlingen (och där satte jag mig tungt på en stol).

Visst, ett månadskort är inte heller att förakta men känslan av att inte riktigt nå ända fram var den som dröjde kvar när jag la på luren.

Så frågan är;

Är nästan inte alls bra?

Är det verkligen så att man måste vara bäst, verkligen vara Gud för sina fans och vinna förstapris för att känna att man lever livet fullt ut? Eller kanske det är så att det beror på vad man väljer att fokusera på...

Sådant funderade jag på i morse. Sedan kom jag att tänka på gårdagen:

Hade haft en urstressig dag och var rätt grinig. Kom hem till ett fint hem, en omtänksam sambo och for sedan vidare till mina underbara vänner för en fika. Vi pratade och skrattade och det var bara så härligt.

När jag åkte hem den kvällen så tänkte jag

"Just nu är mitt liv nästan helt perfekt.

Jag log och värmen spred sig inombords.