Glöm inte lyset när du läser deckare

Jag har sent om sider fallit för Kepler. Läser just nu Hypnotisören. Den är så spännande att jag håller på att krypa ur stolen ibland. Jag vågar faktiskt inte läsa den på kvällarna utan läser den på tåget till och från jobbet.

Igår läste jag den på vägen hem och precis när tåget stannade i Karlstad så knackade det på dörren hemma hos en av karaktärerna. Det var sen kväll. Hon var ensam i ett hus där någon brutit sig in och en massmördare gick lös. Jag funderade allvarligt på att åka med ända till Åmål för att se hur det skulle gå.

Men jag tog mitt förnuft till fånga och gick av. Det var mörkt och dimmigt ute och jag hade glömt cykelljuset hemma! Kom på att jag kunde cykla utmed älven, för där var jag inte i fara för bilar och annat. Men när jag närmade mig en ej upplyst gångtunnel på vägen så ångrade jag mig stort. Bilder av en bestialisk massmördare ståendes med yxan i hösta hugg för att attackera första bästa cyklist for över näthinnan.

Nu vart det inte så farligt. Det drällde av folk som cyklade och gick utmed cykelbanan och det enda jag attakerades av var en sällskapsjuk hund vid namn Willy. Hans matte bad om ursäkt för hans burdusa sätt men jag tyckte bara han var charmig.

I dag har jag med mig cykelljuset. Det misstaget gör jag inte om. Så det så!

En tjyvlyssnares mardröm

Vet ni vad mardrömmen för en tjuvlyssnare är?
Jo, att hamna i en tågkupé fylld av glada danskar. Detta hände mig i fredags:

Det är fredag kväll. Jag sitter på tåget till Malmö, mitt bland ett danskt gäng som är på väg hem till Köpenhamn.

Följande högljudda samtal förs mellan danskarna:

DANSK 1
Viiid ni vae bööseurleigt hurleu,arlougt,böe…

DANSK 2
Deäe skuelle väeere ireoine!

Alla skrattar.

DANSK 3
Övehuuuve tae icke möelig! Jo, wis deaä will wäer Johannes.

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Hela kupén fylls av ett gemensamt asgarv.

Då reser jag mig upp och skriker.

MILLAN
Pleas speak English. I dont understand what you say!

Alla tystnar.

Nej jag bara skojar. Men jag hade kunnat ha gjort det. Så nyfiken var jag. Jag sitter bara tyst och snällt och försöker låtsas som om jag inte håller på att förgås av nyfikenhet.

Mannen bredvid mig ler och sträcker fram en chokladkaka.

MANNEN
Chokoläeeee?

Det förstår jag! Jag ler tillbaka, tackar och tar emot. Chokladen smälter sakta i min mun och jag konstaterar följande; när det väl kommer till kritan så förstår jag precis så mycket danska jag behöver.

Oscar och jag

Jag har sällskap av en man som heter Oscar på tåget. Han är kvick, intelligent och säger en massa tänkvärda saker. Oscar har suttit i fängelse. Inte för att han har begått något brott, utan helt enkelt för att han var den han var. Han levde på fel sätt.

Vår kommunikation är rätt ensidig. Det är bara Oscar som pratar, men det gör ingenting för han är död. Oscar Wilde hette han och nu gör han mig sällskap i form av en bok. Alla dessa dimmiga novembermorgnar får en helt annan glans med Oscars hjälp.

Vilken tur att det där med att bli straffad för att man är eller tycker annorlunda hörde 1800-talet till. Att det inte alls är så idag. Eller hur? Okey, jag erkänner, det är så jag önskar att det vore. Men så är det ju inte. All denna rädsla för olikhet lever ju kvar. Kanske mer än någonsin. Så jag säger, fram för mer Oscar Wilde i tillvaron. Låt våra olikheter lysa i mörkret, låt oss våga vara annorlunda. Nu och för alltid!