Skottet i Karlstad

Förra veckan hördes ett skott i Karlstad. I alla fall inom mig. Jag fick ryggskott. Ett rejält sådant också eftersom jag fortfarande haltar omkring likt Quasimodo med en puckel på ryggen - som i mitt fall är en ryggvärmare. Närmare bestämt av samma sort som stjärnorna i FBK får använda när de har ryggproblem. Och där tog likheterna slut.

Fast jag kan framstå som ganska puckad ibland...Häromdagen till exempel. Jag har läst att man ska röra på sig när man har ryggskott, helst i kuperad terräng. Så jag fick Mr F att dra på mig ett par joggingskor. Att byta om från mysbyxor till vanliga byxor var för smärtsamt och omständligt. Det är också viktigt att vara varm, därav mina kycklinggula luddiga sockar. Så utstyrd i detta med en kappa till stapplade jag likt en mycket färggrann sköldpadda iväg till en liten kort skogsliknande väg precis bredvid hyreshuset.

Där tog jag mig mödosamt fram och tillbaka, eftersom det gjorde ont grimaserade jag också en hel del. Solen sken och jag fick syn på ett löv som var fullt av vattendroppar, det var magiskt vackert. Jag förundrades över naturens vackra framtoning samtidigt som en dam med hund närmade sig. Lutade mig fram för att se lite bättre. Då högg det till rejält. Jag skrek "Aj!" rakt ut, svor en liten ramsa och muttrade därefter en harang för mig själv om hur dum jag var. Tanten hajade till och tittade lite oroligt på mig där jag stod i mysbyxor, puckel, gula luddsockar och ljusblå skor och pratade irriterat för mig själv.

Jag insåg att jag förmodligen såg ut som gubben vi sett på stan, han som stått och pekat finger åt en kasse med tomflaskor och pratat med flaskorna. Så jag övervägde att berätta för tanten att jag hade ryggskott. Men sedan kom jag på att det säkert skulle bli värre om jag dessutom sagt "Jag har ryggskott" bara så där till en fullkomlig främling. Så jag sa inget. Lät henne bara passera och började min mödosamma färd hemmåt. I svindlande fart. Jag kom säkert upp i 500 meter i timmen.Det ni!