Exempel ur Racerbaderskan

Nu är Racerbaderskan ute på marknaden. Man kan köpa den på nätet genom tex adlibris.se
Eller så kan du få den billigare genom att beställa genom mig direkt här från sidan: Extrapris 120 inklusive frakt, mejla i så fall till camillaikarlstad@gmail.com och lämna namn och adress så skickar jag boken med en faktura
Här kommer några gratisprov:

Borgarklassens diskreta charm

”Jag har haft en underbar kväll. Olyckligtvis var det inte den här.”
Groucho Marx

Jag är ute med mitt gamla tjejgäng i Säffle. Vi sitter på en restaurang som har blivit lite av Säffles nya innehak. Maten är lika god som sällskapet och våra röster och skratt ökar allteftersom kvällen fortskrider. En av tjejerna försvinner ut för att röka. När hon kommer tillbaka så lutar hon sig fram mot mig och säger mycket diskret att skådespelaren Reuben Sallmander sitter precis bakom min rygg.

Nyfiken som jag är, så tänker jag kika lite för att få en glimt av kändisen. Problemet är bara att detta faktum har spridit sig som en löpeld mellan vännerna och plötsligt sitter i alla fall fyra av oss och försöker få en kändisglimt utan att det ska märkas.

 

Själv hör jag till de där som tycker det är lite kul att kolla in en kändis men som samtidigt inte vill låtsas om det. Dels för att jag vill vara respektfull (det kan ju inte vara kul att bli utstirrad jämt), dels för att jag tycker det är lite skamligt och töntigt att jag i vuxen ålder faktiskt tycker det är kul att se en kändis... Och därför vill jag verka helt oberörd som om jag tänkte ”jaha där var en kändis men det var väl trevligt, inte för att jag bryr mig något särskilt om det men i alla fall.”  

Den femte kompisen, låt oss kalla henne Säfflekvinnan, har inte hört något, kanske för att hon inte är så diskret av sig just denna kväll. Men hon märker ju att något är på gång så hon frågar oss vad vi håller på med och får höra att vi försökte kändisspana på Reuben Sallmander, lite diskret så där.

Den sjätte, vi kan kalla henne för Åmålskvinnan, kommer tillbaka från baren och slår sig ner på sin plats igen. Hon börjar prata. Ska berätta något för oss andra. Men ingen lyssnar. Alla försöker kika lite snabbt på kändisen bakom min rygg, då vrålar Säfflekvinnan:

Säfflekvinnan:”Det är ingen idé, dom tittar alla på NÅGOT ANNAT!”

Åmålskvinnan: ”Vad då?”

Säfflekvinnan lutar sig fram och "Viskar" lika diskret som en mistlur.

Säfflekvinnan:”Reuben Sallamander sitter där.”

 

Hon kallar honom för Sallamander! Högt och tydligt talar hon om att det sitter en ödla vid bordet bredvid. Tillhörande familjen Stjärtgroddjur.

Åmålskvinnan: ”Vem?”

Säfflekvinnan: ”REUBEN SALLAMANDER!”

Vi andra: Shhhhhhhh!

Åmålskvinnan ser förvirrad ut.

Säfflekvinnan viftar med hela armen, om och om igen:

Säfflekvinnan med dämpad mistlursröst: ”Där! Där!”

Åmålskvinnan försöker följa säfflekvinnans vevande arm, hon ser ut som om hon följer en tennismatch. Jag önskar det funnits en källartrapp under bordet, så jag bara hade kunnat kliva ner och bort. Men det gör det inte. I stället så vänder sig åmålskvinnan till mig och ropar.

Åmålskvinnan: ”Hon pratar om nån Sallamander. Vad menar hon?  Jag har aldrig ens hört talas om karln!”

Då ursäktar jag mig, reser mig upp och går till toaletten. På vägen lutar jag mig ner mot min kompis, hon som faktiskt varit diskret hela tiden, och säger:

Jag: ”Du, jag går på toaletten nu. Knacka på dörren när vi ska åka hem, för innan dess kommer jag inte ut därifrån.”

 

 

Vardagsfilosofi

 

 

Jag har precis hämtat en kebabsallad på en pizzeria jag aldrig förut besökt.

Och nu är jag lite fundersam. För när jag skulle gå därifrån så sa mannen inte ”Ha en bra dag” som många i affärsbranschen brukar göra utan han sa:

 

”Hej då, ha ett bra liv!”

 

Nu sitter jag här med salladen framför mig och funderar. Tycker han att det är för futtigt att  önska sina kunder en bra dag när hela livet kan bli bra? Eller är han så säker på att jag aldrig någonsin kommer tillbaka efter att ha ätit hans sallad så att det är lika bra att önska mig ett gott fortsatt liv?

 

 

 

 

 

Om jag vore som du...

”En normal sanning varar högst tjugo år.”

Henrik Ibsen

Uttrycket "Om jag vore som du" måste ju vara världens sämsta uttryck. Detta slog mig när jag i godan ro satt framför datorn och skrev här för några timmar sedan. Då kom Mr F in i arbetsrummet och såg ut genom fönstret där de sista solstrålarna sken över ett 15 grader kallt landskap och utbrast:

”Om jag vore som du så skulle jag gå ut och gå nu medan solen är uppe.”

Ha! Det stämmer ju inte alls, för om han vore som jag så skulle han sitta inne och dricka te och äta upp de sista bitarna choklad ur julasken och mysa över att han inte behövde gå ut. Men nu är han ju inte som jag... uppenbarligen.

 

Egentligen borde det ju heta "Om du vore som jag" eller hur? För om Mr F hade sagt: Om du vore som jag så skulle du gå ut nu, kanske slå upp ett tält i trädgården, och njuta av vintern fullt ut... Då hade det blivit mer förståeligt för mig. Men nu är ju jag som jag och inte som han och han är inte som jag. Hur som helst så hade han ju rätt i att det kunde vara bra att fånga lite av det sista ljuset för dagen. Så jag gick ut, som om jag vore som han fast som jag. Ut i den bitande kylan.

 

Och medan vinden skapade illröda rosor på mina kinder och luften samlades som frost i mitt hår så tänkte jag: Ibland kan det vara gott att göra saker som man skulle ha gjort om man varit någon annan. Jag tog några bilder för att föreviga det fina och sen gick jag in igen. Och nu sitter jag här och är jag igen.

 

Flawsome

I morse gick jag upp vid fem och bakade en surdegslimpa. Sedan väckte jag min underbara sambo och vi åt en lång fin frukost med tända ljus och stålande morgonhumör. Sedan promenerade jag till tåget medan solens första strålar värmde...

Men vänta lite. Det här är ju inte min Facebook-uppdatering.

Okey då. Jag försov mig, var lika sur som filen jag slevade i mig och tokcyklade till tåget med dålig luft i däcken. Men det kan nog bli en bra dag ändå.

Boken är här

Hämtade min nya bok på lunchen. Känns kul att ha den klar. På fredag (28/9) pratar jag om den på bokmässan i Göteborg kl 11.00. Kom gärna och lyssna om Du är i närheten.

Allra mest världsledande

Det ska till en utbildningsminister att säga: "Vi vill åter till en position där vi är bland dom allra mest världsledande..." Jag bara undrar: Kan man vara bara lite världsledande?

Intressant om språk

Läste detta inlägg av en slump. Det är från Dövas tidning och sätter verkligen fokus på vad krångligt det kan vara att använda vårt språk ibland. Läs! Ska vi sluta höras eller?

Racerbaderskan på tryck

ÄNTLIGEN! Bokmanuset är inlämnat, nu får Racerbaderskan leva sitt eget liv i tryckerivärlden tills den kommer ut lagom till bokmässan i Göteborg. Fick reda på att jag ska prata där fredagen den 28 september genom Värmlands Folkblad, tänk vad man får läsa i tidningen. Vill ni läsa två rader om min bok så klicka på länken nedan. Fast de tycker jag har skrivit en roman ;) Artikel i Värmlands Folkblad

Fy Sylvester Stallone!

Det är ditt fel att jag går här och ojar mig över att jag inte får ihop min bok tillräckligt fort. Din och boxningsfilmen Rocky. Filmen spelades in på endast 28 dagar och manuset skrevs på 3 dagar. Av Sylvester him self. Fy!

Tystnaden har en orsak

Det har varit lite tyst här på sistone. Nu ska jag avslöja varför: jag har fullt upp med att pussla ihop min nya bok - Racerbaderskan. Den ska ges ut i september, lagom till bokmässan i Göteborg. Det tycker jag är jättekul. I princip. Fast inte just idag. För just nu är det 24 grader och solsken utanför mitt fönster och jag måste sitta inne och skriva och redigera. Och då känns det faktiskt som den mest idiotiska idén jag fått på länge. Så kan det vara.

Turister

Förra helgen var jag och några kompisar i Borgvik. Där åt vi på värdshuset och gick sedan runt och tittade i den gamla fina bruksmiljön. Det var kallt och blåsigt och innan turistsäsongen så döm om vår förvåning när vi såg en samling damer i tidstypiska hucklen stå och baka bröd i något som hette just Brödstugan. Vi skyndade dit och tittade in, därinne pågick full aktivitet, det var bakande och pratande och värme i stugan. Perfekt. Det här måste vi ju kolla in, och vad glada de skulle bli att det äntligen dök upp några åskadare . Jag klev in mitt bland dem och började fotografera. Min kompis sa lite försynt till mig "Du kanske skulle fråga först innan du fotar" så jag frågade en dam som stod och hivade in de utkavlade brödkakorna i ugnen. "Javisst sa hon" men såg lite konfunderad ut. Sedan frågade jag om jag fick köpa några brödkakor varpå damen svarade att de egentligen inte säljer dem. Här, sa hon och gav mig fyra brödkakor. Jag blev jätteglad. En av kvinnorna harklade sig och frågade lite försynt "Var kommer ni ifrån?" Vi kommer från Karlstad, svarade vi. "Jaha, vi är från Göteborg sa en annan av kvinnorna" Vad kul med en sådan här happening, sa kompisen. "Jo svarade en tredje. Vi är ett skidgäng egentligen, alltså vi brukar åka skidor ihop, men så kom Liselott här (pekar på damen vid ungnen) på att vi kunde ses här och baka ihop. Jaha, sa vi och sedan slog det oss. Öhh, ni är alltså här privat? Ja svarade kvinnorna glatt. Och jag kunde ha sjunkit genom jorden. Vi tackade snabbt för oss och pep ut därifrån så snabbt vi kunde. På vägen ut hörde jag någon av kvinnorna säga till de andra på göteborska "Tänk om de andra turisterna ser hennes bröd och så kommer de hit allihop och vill köpa". Hon sa det glatt men man kunde ana viss oro i rösten.

Stora problem

Drog mig till jobbet idag, suckandes över att det är så långt kvar till semestern. Fet(are) har jag blivit också. Dessutom regnade det, äckligt!

Under dagen fick jag ta hand om en praktikant från SFI (Svenska för invandrare). En författare och filmare från Syrien. Han berättade att han suttit nio år i fängelse, varav fyra av åren var i en källare - tillsammans med 30 andra personer. Gissa om jag fick perspektiv på tillvaron efter det!

Dessutom berättade han om hur han skrev sin första novell i fängelset, i smyg, på papper från insidan av cigarettpaket som han först fått lösa upp i vatten för att få av plasten/aliminumet (eller vad det är på insidan) för att komma åt själva pappret att skriva på...eh misstänker att jag även förlorat rättigheten att gnälla över eventuell framtida skrivkramp också...

Otroligt spännande och nyttigt att få de här perspektiven. Han har tydligen skrivit en bok om sin tid i fängelset. Någon där ute som kan konsten att översätta en Syrisk bok? Den skulle jag gärna läsa.

Summan av kardemumman, ibland vet man inte hur bra man har det för än man hör om hur dåligt man hade kunnat haft det.

En sån dag

I morse tog jag bilen till tåget för att jag är förkyld. Tänkte att det skulle vara lugnande för hjärtat att inte stressa med cykel i snömodden. Först höll jag på att krocka när en bil kom farandes långt över 50 i bostadsområdet. Sedan fick jag köra jättelugnt och missade därmed tåget, så då tog jag bilen hela vägen. Då var jag tvungen att tanka på vägen. På macken tankade jag med mitt visakort. Det pep misstänkt i automaten tyckte jag men hade för bråttom för att tänka efter vad det berodde på. Så jag tankade och for. På vägen var det kö och alla bilar körde i 80, men självklart kom några otåliga själar som trodde vi åkte så lugnt för skojs skull och körde förbi i 180, bara för att få tvärbromsa längre fram och tränga in sig i kön. När jag kom fram så klev jag ur bilen och gick tre meter sedan halkade jag och gjorde en baklängesvolt och slog i ryggen så jag tappade luften och huvudet daskade i marken, så jag gick som på ägg fram till jobbet. Sedan, på lunchen, när jag skulle handla och letade efter visakortet så förstod jag varför bensinpumpen envist pipit. Kortet satt kvar i pumpen. Fast nu när jag ringde macken så satt det inte kvar längre och ingen där hade sett det. Så det var bara att ringa banken och spärra kortet. Medan jag väntade på att få komma fram tänkte jag "Jaha, det är en sån där dag..." Tack och lov är de inte så många, just sådana dagar....

Världens bästa försäljare

Häromdagen mötte jag världens bästa försäljare. Jag skulle köpa skor och han hjälpte mig med rätt storlek, provade ut specialsulor och hade tålamod med mitt velande. Men det var ändå inte det som gjorde att jag blev så där extra nöjd med affärsbesöket. Nej, det var faktiskt att han fick mig att känna mig både intressant och rolig under tiden. Vi pratade och skojade(jag) medan han hjälpte mig prova ut skor. Han skrattade gott åt mina skämt och lyssnade på mina tankar kring vandring. Så när jag gick därifrån var jag mycket självnöjd trots att jag spenderat nära ett tusen kronor på ett par vandringsskor.

Jag misstänker att jag inte är den enda människan som kommer ut från den affären med en skön egoboost i bagaget. Ändå så fanns det inget falskt över försäljarens sätt. Jag tror helt enkelt han gillar människor och sitt jobb. Och så besitter han en kompetens som få har i dagens samhälle - att se människor på rätt sätt.

Det var milslångt ifrån det där "Heeej Camilla, jag har ett erbjudande här Caaaamilla som jag tror just du skulle gilla". Ja, ni fattar.

Och så finns det de som vill så väl men tar i för mycket. I ett område jag tidigare bodde i så hade jag ett Närlivs. Ägaren där ville vara kompis med hela området. Det var nästan så han öppnade dörren och tvångsmässigt skrek hej till varenda en som passerade och kom man in där så var det mer regel än undantag att man skulle småprata om allt från vädret till hur det var med det allmänna måendet just då.
Kanske ville han skapa en nära och fin miljö där alla kände alla, men ärligt talat ...ibland fick jag lust att bara skrika:
- Jag vill inte praaaata jag vill bara köpa en liter mjölk.
Men det gjorde jag inte, utan sådanda dagar for jag bort till Konsum istället, där var det helt fritt från trevligt småprat.

Älkskade felstavare

I helgen var jag i Göteborg. Staden med den goa humorn. Inne i en inredningsaffär fick jag plötsligt syn på något kul som satte igång fantasin. Frågan är om detta är seriöst menat och i så fall ett cyniskt försök att tjäna pengar på dyslexiker? Eller om det är menat som humor...

Ja i vilket fall tyckte jag att det var väldigt roligt. Eller ska jag skriva "Vädligt rolllit". Och bara för att vara tydlig. Jag skojar inte om dyslexi utan funderar bara på varför man kommer på att sälja sådana här stenar...

Fredagsljus

I fredags tog jag vägen genom stan hem. Jag var oerhört trött efter en tung vecka. Det var nästan så att benen inte bar, sinnet var mörkt, jag hade agerat mottagare för många människors ilska som egentligen inte hade med mig att göra.

Jag hanterade en uppförsbacke med samma kraft som om den vore Mont Everest och någonstans mitt i backen kom jag att tänka på Mr F och Lilla E som var hemma och fixade med mat.

Då mötte jag en pigg gubbe. Han tittade på mig och tvärstannade i backen.

- Vad glad du ser ut! utbrast han.

Jag såg oförstående på honom.

- Varför gör du det? sa han nästan lyckligt, som om jag smittat honom med min flödande positivism.

Jag funderade lite, så sa jag.

- Ja men det är ju fredag.

- Ja det har du rätt i! sa gubben och log sitt allra bredaste leende medan han vänd mot mig gick halvt baklänges ner för backen.

Jag log tillbaka och kände hur hans kommentar gjorde mig varm och glad. Och där hemma väntade familjelivet.

Och så blev kvällen fredagsljus.

Stresskonsult

I går cyklade jag i full fart mot station för att hinna med 07.22 tåget. Kom fram 07.20 och trevade efter cykelnyckeln i jackfickorna. De var tomma. Började hysteriskt rota igenom handväskan (som hemma går under namnet Bermuda-väskan eftersom saker tenderar försvinna lika mystiskt bland gömmorna som flygplan gjort i Bermuda-triangeln). Hittade ingen nyckel.

En trött man satt och slötittade på mig genom rutan på en sliten Volvo. Han väntade säkert på någon som skulle hämtas upp och nu fick han underhållning av en hysterisk kvinna som slängde fler och fler saker i cykelkorgen för att kunna rota runt i sin handväska. Fortfarande ingen nyckel, kollade klockan, skulle kunna hinna med 07.27 tåget om jag hittade nyckeln om exakt en minut.

07.30 hade jag rotat igenom hela väskan, genomsökt alla jack- och byxfickor och konstaterat att jag måste ha tappat nyckeln. Förhoppningsvis utanför huset.

Så jag cyklade hemåt, riktade cykelljuset mot marken och scannade av området jag cyklat på tidigare, nästan hemma fick jag syn på nyckeln! Den låg och drällde på cykelvägen ihop med husnyckeln. Jag snappade upp nyckelknippan och vände åter mot stationen. Hann med ett tåg som gick 07.50.

När jag kom hem och berättade om detta för Mr F så sa han bara;

- Lova mig att du inte försöker jobba som Stresskonsult när du slutat ditt jobb på kommunen.

Men det kunde jag ju inte lova, för vem är bättre på att konsulta folk i hur man stressar än jag?

Nytt År

Grått Nytt År kan man säga om man tittar ut genom fönstret. Det nya året började i snöstorm som sedan töade bort utanför fönstret, själv slöade jag bort mest hela dagen igår.

Nu är det måndag på kontoret men julen vill inte riktigt släppa taget om mig. Kanske för att det inte var så vidare mycket ledigt runt helgerna och då kan det vara svårt att dra gränsen mellan helg och vardag. För är det verkligen vardag nu? Jag menar på fredag är det trettondagsafton, kanske kan man få vara kvar i ledigheten lite till...

God fortsättning på er allihop och en bra början (och fortsättning) på det nya året!

Kram Millan