Working Girl eller Borta Med Vinden

Nu har jag hittat ett jobb som jag verkligen vill ha. Problemet är bara att jag har så svårt att få sådana jobb. Det är lite som när man var singel och skulle på dejt med någon som man så gärna ville bli tillsammans med, ni vet så att man bara ansträngde sig FÖR MYCKET och under hela samtalet satt och tänkte "Nu gäller det. Han bara MÅSTE vilja träffa mig igen. Jag får absolut inte säga eller göra något fel nu" och så slutade det med att man skrattade hysteriskt så man skakade åt något ganska kul som killen sa och lyckades spilla ut kaffet i knäet. Försökte reparera det hela med ett leende som blev som en grimas och avslutade med en rejäl groda och sen ringde han aldrig igen ;)
Men den där som man tyckte var en trevlig kompis, som man kunde vara sig själv med, han blev intresserad. Och man undrade - vad hände?? Så tycker jag det är med jobb ibland. Här kommer ett exempel:

FLASHBACK:

Det är vår och tjällossning. Jag är drygt 20 år och har precis avslutat mediestudier. Har sökt ett journalistjobb på en liten ort i Värmland. Jag vill
verkligen ha det här jobbet! Sitter uppklädd i kavaj och fin-skor i mammas lilla Ford som jag lånat och är jättenervös. Blir kissnödig. Svänger in på en liten lerig skogsväg och stannar på en liten mötesplats. Hoppar ur bilen. När jag sitter hukad i skogen så ser jag att bilen börjar röra sig. Sakta, som i en dröm,ser jag hur den sjunker ner i leran mellan parkeringen och skogen tills det ser ut som om den ska välta.

Jag far upp och in i bilen. Försöker köra upp på vägen men bilen bara slirar längre och längre ner i leran. Då kommer det en bil farandes. En man i 50-årsåldern vevar ner rutan. Han flinar brett.

- Där sitter du allt fast, flåsskrattar han.

Och innan jag hinner svara så åker rutan upp och mannen försvinner vägen bort. Så surrealistiskt! Det är långt innan mobiltelefonernas tid det här så vad ska jag göra? Klockan går. Jag sitter fast. Tiden för intervjun närmar sig med stormsteg och jag kan ingenting göra.

Då kommer det en ytterligare en bil. En medelålders man med stort skägg och snällt leende vevar ner rutan.
- Behöver du hjälp? (Jag nickar) Jag åker hem och hämtar traktorn.

Tio minuter senare är han tillbaka. Drar upp bilen. När han hör om intervjun så säger han att det säkert kommer att gå bra och sedan klappar han mig i ryggen, ler varmt och önskar Lycka till.

Jag kommer en kvart för sent och sedan när jag får frågan om varför jag sökt jobbet så lutar jag mig tillbaka, lägger ena benet över det andra, försöker se moget professionell ut och ska just svara när jag ser ner på min fot: Hela skon och halva benet är täckt med lera! Så jag tänker "ja du Millan det här är kört det" så jag släpper allt hopp, alla krav och bara gör intervjun för att få den gjord.

Tre veckor senare kliver jag in på samma ställe igen. Då för att göra min första dag som journalist på ett jobb som jag aldrig trodde jag skulle få.

Så nu undrar jag. Vad är knepet?