Att outa eller inte outa det är frågan...

När man bloggar är det svårt att veta hur mycket man ska outa - av sig själv och andra. Själv har jag valt att bjuda på små scener ur mitt liv som underdog. Problemet är att det oftast är någon mer med när det händer saker. Någon som säger eller gör något kul som jag bara måste berätta om, och nu har jag insett att jag kanske outar andra också. Hmm, så frågan är - hur lyckas man skildra tokiga situationer utan att andra känner sig utpekade? Eller förlöjligade? Det vill jag ju verkligen inte. Själv är jag väldigt löjlig och det står jag för. Fast om någon annan skrev om hur löjlig jag var så skulle jag nog bli ganska sur...

Problemet är att jag tycker det är extra kul med situationer som ska vara allvarliga men där det yttre bidrar till komik mitt i det hela. Jag kan ta ett exempel, eftersom det är 20 år sedan och jag tror att det kan anses vara preskiberat:

FLASHBACK:

Jag är på maskerad tillsammans med en dejt. Jag är häxa, med kritvitt ansikte grönfärgat hår och lång pomperipossanäsa med en enorm finne på. Min dejt är Döden. Han ser mycket skrämmande ut med kåpa, lie och allt. Festen hålls mitt i centrum.

Festen: Jag har Drakula till bordet. Han har slängkappa, huggtänder och en underbar humor. Jag skrattar så näsan nästan trillar av. Vi skålar och pratar. Till slut får Döden nog. Han greppar lien och går från festen. Jag får tag i kvasten och skyndar efter.

Centrum: Döden går med raska steg på gågatan med lien i högsta hugg. Efter kommer en häxa springandes med gungande näsa och en kvast under armen.

HÄXAN (Ropar)
Vänta, vänta! Jag är inte intresserad av Drakula, vi pratade ju bara.

Gissa om en och annan pundare och alkis trodde att de fått en snedtändning den kvällen.