När man bloggar är det svårt att veta hur mycket man ska outa - av sig själv och andra. Själv har jag valt att bjuda på små scener ur mitt liv som underdog. Problemet är att det oftast är någon mer med när det händer saker. Någon som säger eller gör något kul som jag bara måste berätta om, och nu har jag insett att jag kanske outar andra också. Hmm, så frågan är - hur lyckas man skildra tokiga situationer utan att andra känner sig utpekade? Eller förlöjligade? Det vill jag ju verkligen inte. Själv är jag väldigt löjlig och det står jag för. Fast om någon annan skrev om hur löjlig jag var så skulle jag nog bli ganska sur...
Problemet är att jag tycker det är extra kul med situationer som ska vara allvarliga men där det yttre bidrar till komik mitt i det hela. Jag kan ta ett exempel, eftersom det är 20 år sedan och jag tror att det kan anses vara preskiberat:
FLASHBACK:
Jag är på maskerad tillsammans med en dejt. Jag är häxa, med kritvitt ansikte grönfärgat hår och lång pomperipossanäsa med en enorm finne på. Min dejt är Döden. Han ser mycket skrämmande ut med kåpa, lie och allt. Festen hålls mitt i centrum.
Festen: Jag har Drakula till bordet. Han har slängkappa, huggtänder och en underbar humor. Jag skrattar så näsan nästan trillar av. Vi skålar och pratar. Till slut får Döden nog. Han greppar lien och går från festen. Jag får tag i kvasten och skyndar efter.
Centrum: Döden går med raska steg på gågatan med lien i högsta hugg. Efter kommer en häxa springandes med gungande näsa och en kvast under armen.
HÄXAN (Ropar)
Vänta, vänta! Jag är inte intresserad av Drakula, vi pratade ju bara.
Gissa om en och annan pundare och alkis trodde att de fått en snedtändning den kvällen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är väl aldrig 20 år sedan
SvaraRaderaMVH DÖDEN
Jag tycker att du kan göra som tidningarna, skriva att "NN heter egentligen något annat", och ifall du då använder folks riktiga namn så kan ingen gissa vem det handlar om för alla tror att dom ska heta nåt annat, du förstår?
SvaraRaderaOch vi vill gärna höra om alla komiska/dramatiska/anmärkningsvärda situationer du hamnar i, med eller utan vittnen och andra inblandade. Så du kan väl skruva till namn och andra fakta till oigenkännlighet, och sen underhåller du oss med o-/sanna berättelser ur livet!
MVH
Stjärnfåle
(Stjärnfåle heter egentligen något annat - du skulle gärna vilja veta vad!)
Ha ha DÖDEN, den var kul :)
SvaraRaderaOch ja vad heter du Stjärnfåle egentligen?
Helt underbart historia!!! Skrattar så tårarna rinner. Inte ofta det händer nuförtiden tyvärr. Tack.
SvaraRaderaÄven jag skrattade så tårarna rann - dessutom igenkännande. Var vi måhända på samma fest? ;-). Låt mig få dela med mig av min historia... (f'låt för långt inlägg).
SvaraRaderaJag lovar en god vän som bor 20 mil från mig, att följa med henne på en maskerad. Jag ser verkligen fram emot den eftersom jag aldrig varit på maskerad och förbereder mig noga hemma. Jag plockar fram den tighta svarta skinnklänningen som jag haft sen många år, sen tiden då jag sjöng i band. En väns peruk som har blivit liggande hos mig i många år, nätstrumpor och de höga vingliga svarta klackarna och en kort jeansjacka och klädseln är klar. Det här blir bra. Jag har nästan allt hemma redan. Ska bara försöka få till näsan med någon lera från Buttericks och brunkräm till ansiktet för mitt i vintern var jag allt annat än brun och kunde omöjligt se ut som... Tina Turner!
Jag försöker bygga upp näsan och få brunkrämen jämnt naturlig utan att lyckas nämnvärt med någon av dem och ger till slut upp till förmån för ett par svarta, mörka solglasögon istället. Japp. Så får det bli!
Dagarna innan avfärd blir jag sjuk. Jag är aldrig sjuk och nu vill jag absolut inte bli det!
Jag bestämmer mig iallafall för att åka mot alla odds. Kanske mår jag bättre "dagen D" och slipper då dessutom svika min vän som annars blir utan sällskap. Vi har ju dessutom redan betalat dyra pengar för biljetterna.
Dagen innan maskeraden sätter jag mig bilen för avfärd uppåt landet. Jag gör ett kort stopp vid apoteket och köper en termometer, stoppar den i munnen och fortsätter köra. Jodå, 39 grader men nu är det för sent att ändra mig.
Vid framkomsten har jag lägligt nog precis även tappat all smak och grät nästan då min vän hade gjort så god mat som jag absolut inte kände någonting alls av.
Dagen D kommer och tillfixade rör vi oss på vingliga klackar in genom entren till festlokalen. Va fasen! Kolsvart därinne! Det går inte att se ett sotare där bak, med de mörka solglasögonen på. De som skulle vara pricken över i:et (aka räddningen på dålig make). Det kan inte hjälpas - de måste ryka för att se var jag sätter de höga klackarna.
Kontentan av min första, och enda, maskerad blev att min maskering inte fungerade fullt ut, maten kände jag ingenting av, ej heller vinet eller efterrätten. Det enda jag kände något lite smak av var spriten. Både i smak och procent som tillsammans med mitt febriga tillstånd gör att jag känner såååå starka vibbar med... Liemannen!
Jag föredrar att kalla honom Liemannen då det känns lite väl "ödesdigert" att säga att jag bokat en dejt med Döden, för det var hur jag avslutade denna kväll... att boka en dejt med Liemannen och jag skulle nog drista det till att kalla det för en "blind date", då jag inte hade en aning om hur killen eg såg ut under din svarta cape och huva.
Min första. Min sista. Min enda blind date!
Dejten blev lite av en besvikelse. Nykter och lite mindre febrig och en främmande kille utan full mundering visade sig inte ge några som helst "vibbar" längre. Nada!
Nu är då frågan... var Liemannen egentligen inte singel utan de facto upptagen med Häxan Millan?
Och skulle jag istället satsat på en dejt med Drakula? För han fanns kanske där i mörkret någonstans, språkandes med... häxan Millan...? ;-)
Mvh "T. Turner"