Att stå upp för sig själv

Häromdagen när jag skulle köra ut från en mycket snäv parkering (gjord av Mr F) så hände följande; jag körde emot bilen framför MYCKET LÄTT, en nuddning är ett bättre ord, kofångare mot kofångare. Jag kollade, det syntes inga märken. Ingenting. Men på trottoaren kom en kvinna, viftandes med armarna högt och brett, så jag vevade ner rutan:

KVINNAN
Såg du vad du gjorde?

MILLAN
Ja, jag...

KVINNAN
Du körde på bilen!

MILLAN
Ja jag nuddade den men det blev ju inget märke.

Kliver ut.

MILLAN
Titta här, inga märken.

KVINNAN
Men du körde ju på bilen. Om jag var du skulle jag skriva en lapp med telefonnummer.
Annars åker du dit för smitning.

MILLAN
Varför då? Det blev ju ingenting.

KVINNAN (Nu nästan hysterisk)
Du körde på bilen och jag är vittne om du inte skriver en lapp så kan de anmäla dig och du åker dit för smitning så det sjunger om det. Skriv en lapp, titta här (Vevar omkring sig på en omgivning där alla verkar sköta sig själva) vi är många som har sett dig köra på bilen!

MILLAN
Ja visst då gör jag väl det.

Så jag suckar, tar fram ett papper och skriver precis som det var. Hej, jag nuddade vid din bil när jag skulle köra ut, det blev inga märken men här är mitt namn och telefonnummer om du undrar över något.

Ingen har ringt. Blev jag förvånad? Nej. Men däremot har jag en annan fråga; Varför lät jag en ilsken dam få mig att känna mig skyldig när jag inte gjort något fel? Och varför är det så svårt att stå upp för sig själv?