Påsktraumatisk stress

Jag har varit för stressad på sistone och behöver verkligen vila. Så när påsken närmar sig tänker jag och Mr F att vi behöver ett break från vardagen. Vi bestämmer oss för att åka till Norrland och träffa släkten där, vara ute i naturen och njuta av vinterns sista andetag. Det är en biltripp på 7 timmar.

Nu ska vi få tillfälle att prova nya bilen också, den vi köpte i höstas när den gamla rasade totalt. Ironiskt nog skedde detta direkt efter att jag och kollegan satt oss i bilen. Jag sa: "Den är verkligen skrotig den här bilen, men vi kör den tills den rasar." Och det gjorde den, där och då. Så kan det gå.

Nu har vi en relativt ny Volvo (00) silverfärgad där alla fönsterhissar fungerar, en radio med mottagning även utanför centrum OCH med Aircondition - Wohoo!! På långfredagen är det dags; Vi har laddat med ljudböcker, fika och bra musik, sovit ut. Vi ska vara där 4 dagar men jag har packat för en månad, det får ju plats i bilen. Jag lassar in alla mina väskor, sätter muggen med kaffe bredvid förarsätet, slänger nyklarna i sätet och ställer mig och väntar på Mr F, strax under den uppfällda bakluckan. Skickar ett mess till en kompis. BOM! Det smäller till rejält och krasar sedan. Jag skvätter till och håller på att rasa in i häcken bakom mig. Det kanske är en tidig påskbomb? Tittar om något landat bredvid mig men det är tomt. Då ser jag; bakrutan har exploderat!

Rusar in till Mr F och berättar, han kommer farandes ut, kollar det hela och fäller försiktigt ner den krossade bakrutan för att titta, den har krackelerat totalt men sitter fortfarande uppe. Ett ljud talar om att bilen låser sig. Tusan nyckeln är i bilen och vi har ingen extranyckel. Vi kan inte annat än att skratta åt eländet.

Vi provar på alla sätt få upp bilen, Mr F ringer händiga kompisar, försäkringsbolag och glasfirmor och annat.  Han  får reda på att vi iaf kan få hyrbil på försäkringen, men vi måste ju komma in i bilen i vilket fall, för att flytta den och få ut alla mina väskor. Försäkringskillen tar reda på allt han kan om villkoren, medan han gör det får Mr F lyssna på musik i luren, det ger inte den lugnande effekt man hoppats på.

Någon tipsar om att vi kan tejpa hela bakrutan med silvertejp och sedan knacka ut den utan att få glassplitter överallt. Jag går och köper silvertejp på Bygg Max, som har öppet på långfredagen.

När jag kommer tillbaka har Mr F två telefoner igång, i ena pratar han med en hyrbilsfirma som har en bil att låna ut och i andra killen från försäkringsbolaget. Jag föreslår att jag ska sjunga för försäkringskillen medan han väntar men Mr F avböjer.

Medan Mr F får skjuts till hyrbilsfirman står jag ute på gatan och tejpar bakrutan med silvertejp, folk som passerar förbi tittar nyfiket. Jag känner mig som en tjuv på väg att göra inbrott i bilen. Tur att våra grannar känner oss och vet att det är vår bil.

Mr F lyckas knacka ut rutan på bara några minuter, han klättrar in och kan öppna bilen. Vi lämpar över alla saker till hyrbilen, som är superlyxig. Sedan kör vi bort bilen till mina föräldrar där den får stå i garaget över helgen, blir bjudna på lax och en stor kaffe.

Kl 16.30 är vi på väg. Äntligen!
Och jag har fått ett ypperligt tillfälle att träna på att hantera stress.