Titta jag flyger!

Bekantingen Richard och jag har en deal. Han erbjuder mig att följa med och flyga och jag säger "Åh, det låter jättekul!" sedan kommer alltid något emellan. Och jag tycker vad synd samtidigt som jag blir lite lättad. Det är ett litet segelflyg han vill ha upp mig i.

Nu i veckan var det dags för ett nytt erbjudande. Jag berättade detta för Gittan, en i tjejgänget som genast nappade på idén. "Vi vill gärna flyga", sa jag. "Bra sa Richard, jag är på plats nu". Då var det lite svårt att backa.

Väl ute var både jag och Gittan lite spaka. "Vi behöver ju inte flyga", sa Gittan. "Nej det har du rätt i", sa jag, "vi känner efter lite."

Vi pratade lite med en av piloterna som tyckte det var lite komiskt att vi var så mesiga. Han sa inget, men det märktes. Ett litet motorplan landade vingligt, det hade bogserat upp Richard och en kille i luften. Ur detta steg Pilot nummer två.

Piloterna började diskutera en liten flaska som stod på bordet. "Den är jättebra. Den tar bort all spylukt från säkerhetsbältena hur bra som helst", sa Pilot nummer ett.
"Menar du det?" sa Pilot nr 2 imponerat. Pilot nummer ett vände sig då till mig och Gittan och gav en mycket ingående beskrivning om hur han provat att tvätta nerspydda saker i tvättmaskinen men att doften alltid suttit kvar. Men nu så. Det verkade som det här med spyor vid flygturer var ett vardagsproblem och det gjorde ju inte saken bättre.

Så landade Richard med kompisen Anders, som var helt i extas. Det var hur kul som helst berättade han, fast just när de loopade så kändes det allt lite i magen. Då minskade flyglusten betydligt. När jag sedan tittade på utrymmet och insåg att jag skulle bege mig 1800 meter upp i luften i en liten ostkupa så började benen vika sig.

Gittan vart också lite spak men sa att nu jäklar. En halvtimme senare landade hon, lite blek men väldigt glad. Det hade varit en toppentur. "Fast när vi loopade tyckte jag det var läskigt" sa hon. Herre min gud och hon som sa att hon fick svindel om hon ställde sig på en stol...

Men tävlingsmänniska som jag är insåg jag att jag ju inte kunde fega ur. Inte ens när Pilot nummer ett var tvungen att åka hem och snabbt berättade för Anders var han skulle haka i bärgningsvajern till flygplanet och Anders svarade lite trevande "Ja men det ska jag väl klara av". Kände mig lite cool faktiskt. Men loopa sa jag nej till.

Väl uppe i luften var jag väldigt glad för att jag vågat följa med. Det var jättefint! Richard frågade hur jag tyckte det var, så jag sa som det var att jag var lite stel. Då gav han mig rådet att sjunka ner som en säck potatis i sätet. Äntligen fick jag nytta av min dåliga fredagshållning.

Sen fick vi landa fort som attan för Barcelonaplanet skulle ge sig iväg från Karlstad Flygplats. Då gick det fort ner och killade i magen. Det var kul! Allt som allt en riktig kick!